I reality-såpan ”Vad heter egentligen ett stort hjul och varför?” har vi nu kommit till avsnitt fyra – minst. Carolina Gynning är inte med. Kanske hade vi kunnat locka Paris Hilton, om vi bara hade gått iland med att kalla Hjulet för pariserhjul men det verkar kört. För efter min senaste krönika, där jag citerade Nationalencyklopedin som hävdade att ”benämningen pariserhjul kan härledas till en sådan attraktion på världsutställningen i Paris år 1900”, har jag mottagit flera rättelser.
En granne från mina barndomsdagar (det vill säga nästan i samband med Parisutställningen) påpekade vänligt att ”den hittills mest accepterade förklaringen till ordet ”pariserhjul” – bland annat i lokalradion, där man för en längre tid sedan ägnade några timmars extra flams åt det redan i sig självt överflamsiga Hjulet – är en missförstådd ljudtolkning av det tyska ”Riesenrad”, som betyder just ”jättehjul”.
Min värderade kollega, chefen för ledaravdelningen på GP, Fredrik Tenfält uppmärksammade mig på de oväntade kunskaper som berikar och belönar dem som regelbundet följer GP:s ledarblogg:
”Det första pariserhjulet varken byggdes eller ställdes upp i Paris. Det skedde i stället i Chicago, i samband med världsutställningen 1893. Konstruktören hette George Ferris.”
Hjulen kallas därför Ferris wheel i den engelskspråkiga världen. Och pariserhjul i de skandinaviska länderna efter ett hjul, Grand Roue de Paris, på just Paris-utställningen.
Av hederlighetsskäl känner jag mig tvingad att redovisa mina tillkortakommanden och införa rättelserna. Men vilken som äger giltighet vågar jag inte avgöra. Enligt högt föredöme överlämnar jag därför frågan till ”folket”.
Statsministerkandidaten Mona Sahlin visade ju som bekant prov på ”ledigt ledarskap” när hon skickade en tvist med sina rödgröna bröder och systrar vidare till en folkomröstning. Tvisten gällde trafiklösningen Förbifart Stockholm.
Skulle Mona Sahlin bli statsminister har vi att se fram emot en rad folkomröstningar i frågor där socialdemokraterna inte kan bli ense med sina koalitionspartier, de forna kommunisterna och miljöpartiet. Inte så underligt att Mona Sahlin ligger så långt efter statminister Reinfeldt alla i förtroendemätningar.
A propos förtroende så presenterade SOM-institutet vid Göteborgs Universitet i veckan sin årliga nationella undersökning. Intervjuerna genomfördes hösten och vintern 2009. Rubriken denna gång var ”Institutionsförtroende i ekonomisk kristid och vad som ligger bakom”.
De största ”vinnarna” i förtroende var Riksbanken, regeringen och riksdagen. Förlorade stort gjorde bankerna. Regeringens ökning var ovanligt stor för att inte vara ett valår.
Ett särskilt frågebatteri gällde den svenska ekonomin. Bland annat ställdes frågan ”Hur anser du att regeringen har hanterat den ekonomiska krisen?”
Partiskillnaderna var stora men överraskande många v- och s-sympatisörer ansåg att krisen hade hanteras väl. Bland miljöpartisterna fanns en knapp men dock övervikt för dem som ansåg att regeringen skött sig. Och sammanfattningsvis var svenska folkets dom att regeringen hanterat krisen väl. På frågan vilket parti som har ”bäst politik när det gäller att bekämpa arbetslösheten i Sverige” vann moderaterna knappt över socialdemokraterna.
Vems fel är då krisen enligt svenska folket? Åtta procent skyllde på regeringen, sju på s-politiken medan 25 procent menade att globaliseringen bar skulden.
Det tyder på en större insikt hos folket än hos herrar Pagrotsky och Östros, som båda tycks mena att krisen är Anders Borgs fel.
$1