Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Peter Hjörne: Pedagogisk avbön

Professor Jonas Linderoths uppmaning att ifrågasätta pedagogikforskningen kan bli ett viktigt steg framåt för den svenska skolan.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sommaren är kommen, något sent kan tyckas. Avenyn och Poseidon är nu äntligen befriade från klorofyllexperimenten. Kvar står blott plaskdammen på Södraste Avenyn, förlåt Nedre Götaplatsen, numera skönhetsförhöjd med ett än så länge genomskinligt säkerhetsstaket. 

Detta märkliga "monument" fick mig för övrigt att tänka på professorn i pedagogik vid Göteborgs Universitet, Jonas Linderoth, som har gjort avbön och erkänt att han hade fel. 

Under rubriken "Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer" tog han på DN Debatt (24/8) avstånd från sina egna och kollegors idéer om läraren "som en guide som följer vid sidan", som inte längre stod på scenen, som blott stöttade elevens självständiga lärande. En skola där "klassrumsarbetet skulle utgå från elevens naturliga motivation och skolans fysiska rum skulle utformas för att snarare stödja elevens eget arbete än lärarens berättande". 

Jonas Linderoth redogör i artikeln för hur läraryrkets historiska identitet och status demonterades och lärarkåren försvagades. "Den tidlösa undervisningsform där den som kan en sak berättar om denna för den som inte kan, kom att förknippas med maktmissbruk och kadaverdisciplin." 

Om sin egen roll som ung föreläsande doktorand, skriver Linderoth sympatiskt: "I dag ryser jag i hela kroppen av skam när jag tänker på det förenklade och populistiska budskap jag framförde. Sanningen är den att om jag inte själv haft fantastiska lärare under min gymnasietid så hade jag troligtvis inte fortsatt till högre utbildning. Instruerande, berättande och visande lärare var alltså en förutsättning för att kunde stå och sprida mitt undervisningsfientliga budskap."

Det tragiska är att årskull efter årskull av elever utsatts för dessa många gånger politisk motiverade idéer som ofta saknade vetenskapligt stöd. 

Resultatet ser vi i rader av internationella, jämförande undersökningar. "Den svenska skolan har försämrats på ett sätt som saknar motstycke i internationella mätningar", skrev Linderoth. 

Han menar också att det numera finns vetenskapliga belägg för att den undervisningsform där läraren reduceras till handledare inte fungerar. Jonas Linderoth uppmanar till avbön "bland oss pedagogikforskare som bidragit till att underminera den svenska lärarkåren." Han menar att det skulle bidra till att höja läraryrkets status i Sverige och avslutar: "Jag är själv djupt ångerfull och vill be den svenska lärarkåren om ursäkt. I detta hoppas jag föregå med gott exempel och väntar nu spänt på att fler kollegor ska ta ansvar för det pedagogiska klimat de varit med om att skapa:" 

Jag är tämligen övertygad om att många elever och föräldrar välkomnar den Linderothska avbönen och samtidigt tänker: "Det är ju det som alla vettiga människor misstänkt." 

Det har nämligen varit svårt att förstå en undervisningsmodell som aningen karikerat fångas i historien om den lille pojken som frågar läraren:
– Fröken, fröken vad blir 12 +12 och får svaret:
– Vad vill du att det skall bli, min lille vän.

Oavsett politisk hållning så kan man nog konstatera att situationen i den svenska skolan inte är bra. Sverige har rasat i Pisamätningarna, alltför få vill bli lärare och såväl erfarna som nyexaminerade lärare flyr yrket. 

Vid en internationell jämförelse så har Sverige en mycket hög andel elever som kommer sent, skolkar eller anser att det råder oordning klassrummet. Orsakerna är många. Kommunaliseringen av skolan var ett misstag. Ständiga reformer, pedagogiska experiment och förändringar av betygssystemet har gjort tillvaron i klassrummen för elever och lärare osäker och ryckig - och lärarna har tappat i både status och auktoritet.

Skolan har med rätta ånyo kommit i politikens fokus. När statsminister Löfven sommartalade så var det just skolan som var hans huvudämne. Han aviserade 3 600 nya utbildningsplatser för lärare och döpte om höstlovet till läslovet. 

Jan Björklund, som sedan länge haft skolan som sin och Liberalernas viktigaste fråga, föreslog i sitt sommartal i Göteborg fem åtgärder för att stärka lärarnas kompetens.

Att förbättra den svenska skolan är en av de allra viktigaste politiska uppgifterna. Å ena sidan brinner det i knutarna för varje dag är en viktig dag för landets nästan en miljon grundskolelever, mer än 300 000 gymnasielever och 120 000 lärare. 

Å andra sidan behövs eftertanke och mod. Skolan får inte på nytt bli ett rov för nycker, moden, experiment eller opportunism.

Regeringen har tillsatt en skolkommission som skall presentera sitt arbete i januari nästa år. Låt oss hoppas att den förmår att föreslå en "långsiktigt hållbar skola", som en politisk majoritet kan ställa sig bakom. 

Sveriges lärare och elever förtjänar och behöver stabilitet och arbetsro, ett begripligt och enkelt betygssystem, ökad statlig kontroll och lärare med bättre utbildning, högre lön, större auktoritet och högre status. 

För inget är viktigare för en skola i internationell toppklass än skickliga och motiverade lärare. Och inget är viktigare för Sverige än dess barn och ungdomar. Som det gamla talesättet säger: "Sveriges ungdom, dess framtid."

PS. Tack Jonas Linderoth för att du har visat civilkurage och rakryggat erkänt fel. Det är en bristvara i tvärsäkerhetens och ofelbarhetens offentlighet.