Teorin om pojkars antipluggkultur har kramats hårt av svenska utbildningssociologer. Hypotesen är enkel: killar bryr sig inte om att lyckas i skolan, eftersom de följer ett manlighetsideal som lär dem att studier är oviktiga. Pojkar väljer aktivt att störa i stället för att studera. Makt, inflytande och privilegier får de ändå som vuxna män, för det är så könsmaktsordningen fungerar. Unga kvinnor däremot, slår ur underläge och måste anstränga sig i skolan. Flit är flickornas chans.
Även forskaren Fredrik Zimmerman lät sin avhandling om pojkars svaga skolresultat vila på teorin om antipluggkulturen. Den som läser noga finner dock att Zimmerman stundom tvekar: pedagogiken snarare än patriarkatet tycks spela praktisk roll i klassrummet. Den individualisering som blivit norm och som kräver att eleven tar eget ansvar, bland annat för att planera studierna, förefaller svårare för pojkar.
I en ny bok ”Nya vägar till en likvärdig skola” (Liber) kullkastar Zimmerman teorin som den egna avhandlingen bygger på. Med stöd i omfattande klassrumsobservationer, betygsstatistik, analys av undervisning och en kritisk granskning av teorins grundpremiss, visar han att den påstådda antipluggkulturen är en myt. Den förklarar inte de betygsskillnader som finns mellan pojkar och flickor i skolan. Inte heller erbjuder hypotesen om antipluggkulturen någon lösning för att skapa lika möjligheter. I stället låser den fast pojkarna i rollen som privilegierade förtryckare och flickorna som förtryckta.
Myten har banat väg för en dubbel logik i svensk skolas jämställdhetsarbete. När flickor underpresterade i matematik och naturvetenskap söktes förklaringen i strukturerna. Hinder i samhälle och skola skulle undanröjas. Lösningen fanns således i att anpassa pedagogiken och förändra lärarnas förhållningssätt. Dessa insatser har över tid varit lyckosamma. När pojkar misslyckas brett i skolan framställs skulden som deras egen och felen sägs ligga i dem själva. Orsaken individualiseras: det är pojkarna som måste ändra sig, inte lärarna eller skolan.
Varför ägnar sig pojkar i högre grad än flickor åt antisocialt beteende i skolan? Beteendet uppstår, menar Zimmerman, eftersom pojkarna inte begriper uppgifterna och för att de, på gruppnivå, ofta är svagare språkligt sett. Det finns skillnader i kognitiv mognad mellan könen. Pojkar klarar därför sämre än jämnåriga flickor av att genomföra uppgifter som förutsätter förmåga att ta eget ansvar.
Sådana variationer har inte vägts in i den pedagogiska forskningen, ej heller erkänts av Skolverket. I slutet av grundskolan har flickor som grupp bättre betyg än pojkar i samtliga ämnen utom idrott och hälsa. Enligt Skolverket sammanhänger pojkars övertag i just idrott med ämnets maskulina norm, varför man i en webbkurs föreslog lärare att anpassa undervisningen så att den bättre representerar flickor.
Det är en hedervärd sak att våga göra rent bord med teorier som man hållit för att vara sanna, men som inte längre stämmer med det empirin berättar. Alldeles särskilt för den som tidigare investerat arbete och prestige i att ge en hypotes giltighet. Fredrik Zimmerman visar hur teorin om antipluggkulturen på ett olyckligt sätt tillåtits trumfa verkligheten, både i akademin och på Skolverket. Fler får gärna följa hans exempel.
LÄS MER: Ge ungarna riktiga skolböcker
