Från ingenstans fick Sverige plötsligt en abortdebatt – eller debatt och debatt. Inte något riksdagsparti vill ändra abortlagstiftningen. Det går knappt att uppbringa en debattör som är av någon annan åsikt än den officiella och helt dominerande – att det är bra som det är. Vi har på många sätt en rimlig abortlagstiftning. Men man kan tycka det och samtidigt konstatera att frågan hör till de – vid det här laget rätt många – ämnen som inte kan diskuteras på ett rationellt sätt i svensk offentlighet. Sverige har aldrig haft fri abort till födseln och exakt var gränsen ska gå är en svår etisk-medicinsk avvägning.
I valet 2018 drev Sverigedemokraterna som enda parti en sänkt abortgräns, partiet ville att fri abort endast skulle gälla till vecka 12 i stället för till dagens vecka 18. SD ville helt enkelt ha samma gräns som i Norge. Givetvis framställdes detta av de politiska motståndarna – läs Socialdemokraterna med hantlangare – som att SD vill avskaffa rätten till abort. I SD:s eftervalsanalys konstaterade man att de osakliga attackerna lönat sig och att partiet förlorat många röster på dem. Slutsatsen blev att göra som KD och rätta in sig i ledet.
Abortdebatten i Sverige borde alltså vara icke-existerande. Men då glömmer man att svenska politiker och journalister tror att vi bor i USA. Ett domstolsutslag i USA, på andra sidan Atlanten, har alltså dragit igång utspel på alla nivåer - och en spökjakt på "krafter" som skulle kunna hota aborträtten.
Det som hänt är att USA:s högsta domstol beslutat att föra tillbaka abortfrågan till delstaterna. Abortgränsen ska alltså hädanefter bestämmas i demokratisk ordning i varje delstat, precis som i Sverige. Sedan 1973 har det inte varit möjligt för delstaterna att vara mer restriktiva än att tillåta fri abort i USA fram till vecka 24. I en handfull delstater, och Washington DC, råder fri abort fram till födseln. Det framgår sällan i rapporteringen att USA fram till nu haft en betydligt mer långtgående abortpositiv lagstiftning än i Sverige – och fortfarande kommer ha det i många delstater.
Man kan jämföra detta med att EU skulle haft en gemensam abortlagstiftning under EU-domstolen i Luxemburg men nu valt att låta varje medlemsland bestämma. Polen och Irland skulle då införa en annan lagstiftning än Sverige och Nederländerna. Precis så som fallet är i dag.
EU har nu ingen gemensam abortlagstiftning. Sverige är ännu mindre någon delstat i USA. Vi bestämmer helt själva och i Sverige råder i stort sett total enighet kring abortlagstiftningen. Det finns inte ens någon nämnvärd opinion för att ändra den. Ändå går de svenska partiledarna upp i falsett. Liberalerna har häpnadsväckande nog föreslagit att skriva in rätten till abort i grundlagen, vad det nu skulle innebära. L vill knappast ha fri abort till födseln.
Sakpolitiska frågor hör inte hemma i grundlagen. I bästa fall blir de tomma fraser – såsom rätten till arbete, bostad och utbildning som vänsterpartierna redan skrivit dit. Tyvärr är det mindre oskyldigt än så. Det vi ser är den allt vanligare instinkten att vilja förbjuda åsikter man ogillar i stället för att ägna sig åt demokratiskt fotarbete för sin sak. Denna form av intolerans har blivit stark bland människor som kallar sig liberaler i USA – trots att det rör sig om en auktoritär anti-liberalism. Det är den nya vänsterns ansikte.
Borgerliga partier borde hålla sig för goda för den typen av idéer. Men i stället hoppade snabbt både Moderaterna och Centern på tåget och ville grundlagsskydda aborträtten. Ebba Busch (KD) gjorde i sin tur ett märkligt utspel om att partierna skulle förbinda sig att värna aborträtten genom att skriva under ett kontrakt – allt för att ingen skulle misstänka att KD skulle kunna hysa några avvikande åsikter i frågan.
Den uppflammade abortdebatten fångar flera problematiska inslag i svensk offentlighet: Till att börja med den enorma fixeringen vid USA som har sin grund i att svenska beslutsfattare saknar förankring i sin egen kontinent Europa, europeisk bildning och europeisk historia och i stället låter sig styras av populärkulturell TV-konsumtion från USA. Ett land som delar Sveriges historielöshet.
För det andra oförmågan att föra förnuftiga samtal i svensk offentlighet om komplicerade etiska frågor: såsom aborträtten eller tidigare asyl- och invandringsfrågan. Vi tenderar att få kvalmiga åsiktskorridorer eller heta skyttegravskrig, helt enkelt för att vi inte klarar av att vara oense på ett respektfullt och vuxet sätt. Här skiljer vi oss påtagligt från de stora kulturländerna på kontinenten.
För det tredje det demokratiförakt som ligger i att vilja lagstifta bort obehagliga åsikter, till och med när dessa nästan saknar företrädare. Fixeringen vid USA och bristen på bildad debattkultur kan möjligen sägas ha gamla anor – Sverige är fortfarande ett glesbefolkat bondeland i Europas periferi även om vi bor i städer och fyllt våra plånböcker. Viljan att lägga över makt på jurister för att man är rädd för folket får dock sägas vara en importerad dumhet som hänger samman med att de politiska och mediala eliterna i allt högre grad lever i sin egen bubbla.
Aborträtten är inte hotad i Sverige. Däremot mår inte svensk offentlighet bra, i förlängningen inte heller svensk demokrati. Rötan är som tur begränsad. Den återfinns i den politiska och mediala toppen. Ju abstraktare debatt, ju längre bort från vardagen desto dummare blir det. Ute i kommunerna, på gatan och i stugorna finns ett annat samtal. För Sverige har verkliga, konkreta, lokala problem. Låt valrörelsen handla om dem.
