Under måndagen inledde LO sin 29:e kongress. För första gången i Landsorganisationens 121-åriga historia samlas dock delegaterna inte i fysisk form, utan digitalt.
Ny ordförande ska väljas. Susanna Gideonsson från Handels föreslås ta över efter Karl-Peter Thorwaldsson. Vid sin sida får hon Johan Lindholm från Byggnads. Det ser ut som en kompromiss mellan LO:s falanger. Handels har varit lojalt mot LO-ledningen, medan Byggnads tillhör kritikerna tillsammans med bland andra jätteförbundet Kommunal.
Det går nämligen en spricka genom LO. Fem LO-förbund, inklusive Byggnads och Kommunal, hoppade strax före jul av förhandlingarna med arbetsgivarna om nya regler för arbetsmarknaden – den förhandling som regeringen hoppas ska rädda dem från att lägga fram lagstiftning om en uppluckrad arbetsrätt. Det var en öppen revolt mot den egna LO-ledningen, som anklagades för att ha kompromissat för mycket i syfte att rädda S-regeringen från att behöva sjösätta den kontroversiella lagstiftning som är alternativet till en uppgörelse mellan parterna. Tillsammans med Pappers, som redan hade lämnat förhandlingarna, organiserar de fem revolterande förbunden en majoritet av LO:s medlemmar.
LO:s styrelse har inför kongressen backat och ställt sig bakom de kritiska förbundens krav på en hårdare linje i förhandlingarna. Reglerna om saklig grund för uppsägning ska ligga fast, heter det. Det är i praktiken en mycket mer komplicerad fråga än slagorden ger sken av. Ingen förespråkar godtyckliga uppsägningar, men arbetsgivarsidan menar att det idag är för svårt att avskeda personer som inte sköter sitt jobb - eller skapar konflikter med andra arbetstagare. Naturligtvis är det inte alltid enkelt att avgöra när en anställd blir ett sådant problem att det är rimligt att anställningen hävs. Men parterna är trots allt bättre på att avgöra det än statens jurister.
Det vore synd om förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare strandade. Alternativet lagstiftning, som finns inskrivet i Januariavtalet mellan regeringen och mittenpartierna, utgör ett avsteg från den svenska modellen. Lagstiftning är på många sätt ett sämre instrument att reglera arbetsmarknaden. Den blir lätt stelbent och förlegad. På denna punkt är fack och arbetsgivare överens.
De förhandlingar som hittills förts kan förenklat sägas handla om att Sverige ska närma sig den danska Flexicurity-modellen. Arbetstagare ska få ökad hjälp med omställning och utbildning vid uppsägning i utbyte mot att arbetsgivare får större möjlighet att välja hur den kvarvarande arbetsstyrkan ska se ut när företaget måste dra ned på personal.
Grundtanken är att den enskildes anställningstrygghet ytterst i praktiken endast kan garanteras av kompetensutveckling, och det är nog giltigt för lejonparten av arbetskraften. Det är också i linje med den traditionella svenska linjen att investera i arbetstagarna och bejaka strukturrationalisering.
Man kan dock befara att enda sättet för parterna att enas blir att lasta över så mycket åtaganden som möjligt på staten. Skattebetalarna kommer få ta notan för dyra utbildningar. En förhandlingslösning garanterar därmed inte att politiken hålls utanför. Det har också läckt ut att parterna vill ta över a-kassan, något riksdagen absolut bör säga nej till. Vi behöver inte en stat i staten.
Frågan är också hur de föreslagna förändringarna slår mot olika grupper. Unga och invandrade har ett intresse av att jobben blir fler, även till priset av sämre anställningstrygghet. Äldre som närmar sig pensionen har inte nödvändigtvis samma intresse. Att bli av med jobbet vid 55 kan vara traumatiskt och något som arbetsrätten bör ta hänsyn till.
Man bör även komma ihåg att Danmark i princip är ett enda arbetsmarknadsområde. Pendlingsmöjligheterna ser inte likadana ut i den svenska glesbygden. Kan man tänka sig en modell som tar hänsyn till sådana faktorer är det ändå positivt om man kan utveckla regelverken efter arbetsmarknadens ständigt föränderliga behov. Klart är att parterna är bättre skickade att få fram en sådan lösning än den statliga utredning som är alternativet.
