Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Jakob Heidbrink: Osund svensk besatthet av USA

Varför är polisbrutalitet i USA mera intressant för svensk media än frågan om de framtida handelsrelationerna med Storbritannien?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Valet i USA kan inte ha undgått någon: svensk media är sedan månader fyllt av nyheter från den amerikanska kampanjen. Därtill kommer detaljerad rapportering om utnämningen av Coney Barrett till den amerikanska högsta domstolen och om politiska strider avseende den amerikanska polisens taktik. Man kan få för sig att vi svenskar egentligen bor, lever och röstar i USA.

För om man tittar på rapporteringen från våra europeiska grannländer, är den inte alls lika heltäckande. Vad vet vi svenskar om politiken, kulturen och samhällslivet i våra grannländer? Vem kan vid namn nämna de övriga nordiska regeringscheferna? Den nordiska dimension som politiken, men också enskilda svenskar, ofta framhäver som vår naturliga kulturella kontext, lyser närmast helt med sin frånvaro i nyhetsrapporteringen.

Än värre är det i det större europeiska sammanhanget. För närvarande pågår intensiva förhandlingar om villkoren för Brexit. Skulle EU och Storbritannien misslyckas att komma överens om ett avtal för tiden efter årsskiftet, kommer detta att ha stora och kännbara konsekvenser för enskilda svenskar och för svenska företag.

När senast såg man nyheter om Brexit på förstasidan? Varför är polisbrutalitet i USA mera intressant för svensk media än frågan om de framtida handelsrelationerna med Storbritannien? Storbritannien är en av Sveriges viktigaste handelspartners.

Och på tal om viktiga handelspartners: under corona-pandemin har svensk media genomgående skrivit att ”Tyskland” vidtagit olika åtgärder för att bekämpa smittan. Tyskland som land har dock vidtagit förhållandevis få åtgärder, då Tyskland är en förbundsstat. Det är delstaterna som är behöriga avseende pandemibekämpningen.

Även åtgärder som på någon nivå är gemensamma för Tyskland varierar därför mellan delstaterna, till exempel var begränsningen går för hur många människor som får samlas. I själva verket har pandemin lett till att delstaterna visat avståndstagande från varandra: det förhållandevis förskonade Mecklemburg-Vorpommern har exempelvis öppet sagt att man inte vill ha smitta ”utifrån”, det vill säga från andra tyska delstater.

Till en del handlar den svenska USA-fixeringen kanske om språkkunskaper: det är pinsamt vanligt att svenska journalister i fransktalande Afrika gör intervjuer på engelska – som vore franska ett exotiskt språk som är svårt att lära sig i Sverige. Men bristande kunskaper utöver engelska förklarar inte det relativa ointresset för Storbritannien, Irland eller Malta.

USA är ett internationellt viktigt land, och till nyligen var landet obestritt den enda globala supermakten och det land som förenade och ledde Västvärlden. Men USA:s inflytande på svenska förhållanden är indirekt. President Trump har dessutom fortsatt den vändning från en europeisk till en pacifisk orientering som redan president Obama inledde. Att Sverige och svenskarna stint stirrar på det stora landet på andra sidan Atlanten, är därför ohälsosamt.

Genom vår belägenhet ligger vår framtid ofrånkomligen i Europa och i Norden.