Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Orimligt att förbjuda vattenpipor

Det är märkligt att rökförbudet inbegriper vattenpipor, trots att dessa inte ens behöver innehålla tobak. För ägare av vattenpipekaféer har den nya lagen inneburit stora kostnader, mycket merarbete och uppsägning av personal.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det utökade rökförbudet som trädde i kraft tidigare i sommar har slagit hårt mot de vattenpipekaféer som finns i Göteborg, vilket GP nyligen uppmärksammade.

Det är förvisso möjligt att fortsätta driva vattenpipeverksamhet om man har ett rökrum som motsvarar 25 procent av lokalens yta. Det innebär dock att ett kafé som tidigare haft 100 platser för rökning av vattenpipor nu bara har 25 platser, och det efter att man genomfört nödvändiga renoveringar. I rökrummet är det inte heller tillåtet att äta och dricka.

Hookah Lounge på Burggrevegatan har därför behövt hålla stängt sedan maj för att utföra omfattande renoveringar för att bygga ett rökrum som uppfyller kraven – enligt ägaren uppgår bara inkomstförlusten till en och en halv miljon kronor.

För Shish Amore på Norra Allégatan, som också renoverat lokalen med ett rökrum, halverades omsättningen i juli jämfört med samma månad förra året till följd av den nya lagstiftningen. Förra året var det sju personer som jobbade samtidigt en helg, nu är siffran nere på tre.

Lemon Garden på Rosenlundsgatan ansåg inte att det var värt att ordna ett rökrum och har tillfälligt stängt för att framöver öppna en glass- och juicebar. Till följd av detta fick kaféets ägare varsla sex personer, nu har man bara två anställda kvar (Fplus 2/8). Därtill har man behövt lägga hundratusentals kronor på inköp av maskiner för att kunna byta inriktning på verksamheten.

Det är märkligt att rökförbudet inbegriper vattenpipor, trots att dessa inte ens behöver innehålla tobak. Den så kallade ”röken” från vattenpipor är inte heller rök, vilket regeringen även tar upp i sin proposition: ”Oavsett vad ‘röken’ faktiskt innehåller kan det konstateras att det i vart fall inte är fråga om rök i egentlig mening, eftersom det inte sker någon förbränning av organiskt material”.

Ett annat argument för lagen har varit att människor inte ska behöva utsättas för passiv rökning. Kristina Nilsson, Socialdemokraternas gruppledare i Socialutskottet har tidigare uttalat sig om förbudet och motiverade det då med att ”även till exempel astmatiker” ska kunna vistas på uteserveringar ”och därför ska ingen form av rökning tillåtas, även vattenpipor och e-cigaretter” (SVT 27/2).

Givetvis bör man visa respekt för de människor som besväras av rök. Vad gäller just vattenpipor håller dock inte argumentet om passiv rökning. Besöker man ett vattenpipekafé gör man det därför att det där finns vattenpipor. Det är knappast så att det röks vattenpipor på var och varannan uteservering. För att återigen hänvisa till regeringens proposition: ”[... ] sådan rökning [är] än så länge en begränsad företeelse och antalet vattenpipscaféer få.”

Antalet vattenpipskaféer må vara relativt få, men för ägarna av dessa kaféer har den nya lagen inneburit stora kostnader, mycket merarbete och uppsägning av personal. Ett förbud som får så stora konsekvenser för enskilda näringsidkare måste kunna motiveras bättre.