Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ulf Kristersson (M) spelar inte i samma liga som Boris Johnson. Det är ett bekymmer.  Bild: Marcus Gustafsson/ TT
Ulf Kristersson (M) spelar inte i samma liga som Boris Johnson. Det är ett bekymmer. Bild: Marcus Gustafsson/ TT

Håkan Boström: Oppositionen måste börja kavla upp ärmarna

Socialdemokraterna har ett rekordstarkt stöd i opinionen. Det beror i stor utsträckning på att väljarna inte ser alternativet som tillräckligt förtroendeingivande.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den elfte september är det val till riksdagen. Dit är det exakt hundra dagar. Mycket kan förstås hända under sommaren. Men helt klart är att regeringen har ett opinionsmässigt övertag när valrörelsen börjar. Frågan är bara varför.

Enligt SCB:s stora partisympatiundersökning, som presenterades i går, har de rödgröna partierna – inklusive Centern – ett sammanlagt stöd på 51,1 procent mot högerpartiernas – inklusive Liberalerna – 46,9 procent. Med dagens styrkeförhållanden skulle Magdalena Andersson bli statsminister även om Miljöpartiet åkte ur riksdagen och L klarade sig kvar.

Hur kommer det sig att Socialdemokraterna står så starkt i opinionen? Med sina 33,3 procent är S åter uppe på nivåerna från coronapandemins inledning. Ukrainakriget och det oroliga omvärldsläget spelar förstås in. Allt annat lika brukar utifrån kommande hot brukar gynna sittande regering. Att Magdalena Andersson är betydligt skickligare än Stefan Löfven i statsministerrollen har också betydelse, liksom att S lyckades bli av med sänket MP lagom till valåret.

Men tur och timing kan inte vara hela förklaringen. Lyfter man blicken har oppositionens förutsättningar att utmana egentligen varit goda. Mandatperioden inleddes med en halvårslång politisk cirkus där Centern blockerade varje konstruktiv lösning av regeringsfrågan. Det utmynnade i Januariavtalet 2019. Ett avtal där Socialdemokraterna gav upp i stort sett all sin egen politik i utbyte mot att få regera vidare.

Januariavtalet har både till innehåll och form skjutits i sank, tack vare enträget arbete från den samlade oppositionen. Oppositionen har varit bra på att lägga krokben. Men upplägget verkar ändå inte ha skadat Socialdemokraterna. Trots att S tvingats regera halva mandatperioden på borgerliga budgetar.

Att utifrån kommande kriser gynnar regeringen är inte heller någon naturlag. En skicklig opposition ska kunna hantera sådana lägen. Coronapandemin avslöjade stora brister i svensk beredskap, liksom inom äldreomsorgen. Regeringen var länge väldigt passiv i sitt ledarskap och lät Folkhälsomyndigheten hålla i taktpinnen även i rent politiska prioriteringsfrågor.

Rysslands invasion av Ukraina har på liknande sätt avslöjat ihåligheten i Socialdemokraternas säkerhetspolitik. Neutralitetspolitiken klarade inte skarpt läge. Regeringen var återigen tvåa på bollen. Men Magdalena Andersson lyckades ändå sätta bilden av att regeringen var handlingskraftig, genom att skicka vapen till Ukraina och i sista minuten ansöka till NATO.

S-regeringen står i dag stärkt, med ett opinionsstöd på hela 5 procentenheter över riksdagsvalet 2018. Alla tillkortakommanden till trots. Det brukar heta att väljarna har minne som en guldfisk. Hela Stefan Löfvens statsministertid – där ingen ansvarig såg något komma – börjar försvinna in i ett töcken.

Samtidigt är skjutningarna, gängkriminaliteten och stöket i skolan på samma alarmerande nivåer som tidigare. Dödsskjutningarna kan rentav vara på väg mot nytt rekord. Regeringen har under sina åtta år vid makten inte lyckats visa på någon synbar förbättring. Den har det yttersta ansvaret för segregation, polistrassel och otrygghet. Till detta kan läggas den senaste tidens energikris som i hög grad förvärrats av regeringspolitik.

Att framhäva att regeringens stöd är oförtjänt är dock knappast konstruktivt. Oppositionen till höger har helt enkelt inte lyckats upparbeta det förtroende som krävs för att utmana sittande regering. Visst har man varit skickliga i att peka på regeringens tillkortakommanden och alla Sveriges utmaningar. Men det krävs mer än att peka ut problem av den som gör anspråk på att regera landet.

Sverigedemokraterna har i hög grad gått i stå. Partiet har utvecklat sin organisation och professionaliserats, men idéerna är i hög grad desamma. Man har inte lyckats ta nästa steg, och därmed lyckas man inte heller attrahera kvinnliga väljare. Kristdemokraterna gör inte ens anspråk på att vara statsbärande utan svingar ofta hårdast i retoriken, vilket möjligen är rationellt för ett litet parti, men det bidrar inte till oppositionens trovärdighet.

Huvudansvaret ligger dock på Moderaterna. Oppositionens lok och enda parti med upparbetad trovärdighet. Det kan bara bli regeringsskifte om Moderaterna är starka och inte ligger för långt bakom S i stöd. Men det är svårt att få grepp om vad partiet vill med Sverige.

Där den brittiske premiärministern Boris Johnson i grunden gjort om sitt Toryparti till att bli en dominerande kraft, och med trovärdighet vänder sig till nya och breda väljargrupper, är intrycket att M-företrädarna mest läst in sig på nya talepunkter. I går frihet. I dag ordning. Moderaterna lovar att laga vad som är trasigt i Sverige. Men många väljare önskar sig mer än en hantverksfirma vid makten, speciellt om man inte fullt ut vet att jobbet blir gjort.

Socialdemokraterna kan komma undan med sådant på grund av sitt arv. M måste vara bättre än så.