Om rätten till assimilation

Trots insikten om sambandet mellan hög migration och ineffektiv integration sker det en kontinuerlig tillförsel av nyanlända. Förr eller senare kommer det politiska systemet att frambringa en förändring, för att göra slut på motsägelsen att å ena sidan vidta åtgärder för att motverka utanförskapets allvarliga effekter och å den andra, inte vidta åtgärder som försörjer detta utanförskap eller till och med åtgärder som förvärrar det, skriver gästkrönikören, tillika författaren och debattören Thomas Gür.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Nyligen signalerade M:s Ulf Kristersson att hans parti troligen inte kommer att delta i den parlamentariska kommitté som regeringen säger sig vilja tillsätta om migrationspolitiken. "Ambitionen får vara större än att lappa och laga”, skrev Kristersson (21/3) och efterlyste ett samlat och långsiktigt grepp för första gången på decennier ”om vår tids kanske allra svåraste fråga”.

Oaktat moderaternas bevekelsegrunder (och de är inte utan fog), är det mycket sannolikt att Sveriges politiska elit ännu en gång inte förmår att ta tag i den fråga som så i grunden både förändrat det svenska samhället, och likt en höststorm även rumsterat om i deras egen verklighet, liksom det svenska partisystemet.

ANNONS

Ty ända sedan SD, framburna av ett tilltagande missnöje med migrations- och integrationspolitikens tillkortakommanden, började ta plats i svensk politik för cirka tio år sedan, har de andra partierna, frambragt den ena politiska missbildningen till överenskommelse efter den andra. Migrationspolitiska överenskommelsen, MÖK, i mars 2011, Decemberöverenskommelsen, DÖ, 2014, Gymnasieamnestin i maj 2018 och Januariöverenskommelsen, JÖK, 2019. Och däremellan fullständiga omkastningar från ”isolera det åttonde partiet”, ”öppna era hjärtan” och ”mitt Europa bygger inga murar” till ”EU:s miniminivå” och vidare nu till ”ny humanitär skyddsgrund” och vidgad familjeåterförening, igen.

Dessa tilltag av politisk inkompetens förenade med impotens, har inte bara ständigt fött SD så att det har gått från att vara ett marginellt parti till att bli ett av de tre stora. De har också kontinuerligt skjutit upp hanteringen av de en gång allvarliga problem som vårt land och samhälle gick till mötes, till att dessa i dag måste uppgraderas till mycket allvarliga problem.

Ett exempel från skolans område visar magnituden på så kallade ”utmaningar” vi står inför.

Antalet barn i skolåldern, alltså mellan 6 och 16 år totalt 11 årskullar, var 2017 dryg 1 miljon 288 tusen. Av dessa utgjorde drygt 316 tusen, alltså 25 procent, barn som var utrikesfödda (drygt 161 tusen) och barn som var födda i Sverige med två utrikesfödda föräldrar (drygt 154 tusen). Det innebär att med undantag för några få utlandsfödda svenska barn har vart fjärde barn i den svenska skolan inte svenska som sitt modersmål och sannolikt inte heller som föräldrarnas ursprungliga hemspråk. Oaktat vilket, är förmodligen dessa barns möjlighet att hemma bibringas en god förståelse för det svenska språket, betydligt sämre än för övriga barn.

ANNONS

Vidare hade cirka 11 procent av barnen i skolåldern (drygt 146 tusen) en inrikes- och en utrikes född förälder. Det är rimligt att anta, allt annat lika, att även dessa barn får ett sämre stöd i svenska av sina föräldrar än om bägge hade varit inrikes födda.

Det betyder att var tredje barn (36 procent) i den svenska skolan är i behov av att få mer hjälp i att lära sig svenska än de övriga två tredjedelarna. Åter, allt annat lika.

Har vi tillräckligt många, tillräckligt bra lärare för detta?

Till svaret på den frågan, lägg då också till: Sedan mer än trettio år tillbaka vet vi att barn födda i Sverige, kan gå ut svensk grundskola utan att ha lärt sig fullgod svenska. Vilket redan regeringen Bildts invandrarminister Birgit Friggebo påpekade 1993. Nu kan vi lägga till det sakförhållandet att vi också har lärare i Sverige (både i snabbspåret och från lärarhögskola) som inte kan fullgod svenska. Det är bland annat dessa lärare som ska lära de utlandsfödda barnen och de med utlandsfödda föräldrar landets majoritetsspråk.

Och vi står inför lika allvarliga och stora problem inom ett antal viktiga politikområden: arbetsmarknaden, kriminalpolitiken, sjukvården, socialförsäkringarna, kommunernas ekonomi, bostadsmarknaden, för att nämna några.

ANNONS

Finns det någon som helst politisk diskussion om allvaret i detta läge? Ja, äntligen om än bara till viss del, om man går tillbaka till skolans område.

Tidigare har L, SD och M föreslagit obligatorisk förskola för nyanländas barn från tre år, för att säkra sig om deras (svenska) språkutveckling. I JÖK:en har SMP-regeringen och dess två stödpartier, L och C, enats om ”rätt till obligatorisk förskola” (den språkliga konstruktionen ”rätt till obligatorium” är deras egen) för denna kategori med minst 15 timmar i veckan (punkt 52).

Det är givetvis långt ifrån tillräckligt relativt hur många barn i skolåldern som har sämre utgångspunkter i inlärningen av svenska, och de mycket omfattande insatser som skulle krävas för att förbättra läget. Emellertid måste konkreta politiska förändringar börja med att problemet åtminstone beskrivs på rätt sätt, och detta är därför ett steg i rätt riktning.

Men det är symptomatiskt för den politiska diskussionens oförmåga att greppa helheten att JÖK och dess regeringsunderlag samtidigt, utan ens någon utredning, vill vidga principen om anhöriginvandring utan försörjningskrav (familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande – punkt 65) och driva frågan om ”ny humanitär skyddsgrund” i den parlamentariska kommitté som ska tillsättas (punkt 67).

Vidare saknas såväl i JÖK:en som i den politiska arenan överlag någon diskussion, givet läget med hur det ser ut med proportionerna med utlandsfödda(s) barn, om migrationspolitikens utformning relativt dessa (och andra problem).

ANNONS

Sverige har sedan mycket länge överskridit sin så kallade integrationspotential – alltså samhällets förmåga att inlemma de nyanlända i de system och funktioner som ger den dess förmåga att fortlöpande återskapa just dessa system och funktioner. Vi ser det sedan flera decennier i just att barn födda i Sverige kan gå ut grundskolan utan att lära sig fullgod svenska. Vi ser det i det stora sysselsättningsgapet mellan invandrare och infödda (när det tidigare mönstret var precis motsatsen, att invandrare hade högre sysselsättning än infödda). Och i många andra, tidigare uppräknade, politikområden.

Men trots den ökade insikten om ovanstående, sker det en kontinuerlig tillförsel av nyanlända till Sverige, vilket därmed fortsätter att vidmakthålla och även förvärra de problem som den tidigare stora migrationen fört med sig. Och när det i riksdagen dessutom finns en uppenbar och stor majoritet av partier (S, M, KD och SD), som formellt är för en betydligt mer restriktiv migrationspolitik.

Skälen härtill (små partiers förmåga att tillskansa sig mer makt än deras numerär, när de stora inte kan komma överens) är utanför den här textens ämne, men det är givetvis så att denna anomali inte kommer att vare sig hålla i längden eller få fortsätta.

ANNONS

Förr eller senare kommer det politiska systemet att frambringa en förändring, för att göra slut på motsägelsen att å ena sidan vidta åtgärder för att motverka utanförskapets allvarliga effekter och å den andra, inte vidta åtgärder som försörjer detta utanförskap eller till och med åtgärder som förvärrar det.

Förslaget om obligatorisk förskola för nyanländas barn från tre år, förebådar vad som komma skall. Vi kommer att gå mot ett mer auktoritärt samhälle, med fler inslag av obligatorier och folkuppfostran, av det slag som Sverige var under socialdemokratins inledande regeringsår på 1930-talet. Och med klassiskt svenskt politiskt mönster kommer dessa åtgärder att presenteras som rättigheter, som just rätt till obligatorisk förskola enligt ovan eller att förbud mot yrkestiggeri införs för tiggarnas skull. Det ingår i det politiska spelet.

Om några år har vi förmodligen till och med skrotat de förvirrande begreppen ”integration” och ”integrationspolitik”. Kanske kommer den politiska retoriken istället att bli ”rätten till assimilation”, men sannolikt återtar vi 1960-talets klassiska begrepp som ”anpassning” och ”inpassning”.

Och det är just vad politiken visavi nyanlända och de utlandsföddas barn måste handla om. Anpassning för att lättare och bättre passa in för att vidmakthålla det Sverige som har varit så generöst mot så många av oss som fötts utomlands och välkomnats här.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS