Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Offra inte barnen för klimatet

Det har blivit på modet att ifrågasätta människans längtan att sätta barn till livet. Det är tecken på att delar av miljörörelsen valt helt fel utgångspunkt för sitt arbete.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Alla våra miljöproblem blir svårare att lösa med fler barn. Med för många barn blir de omöjliga att lösa. Det hävdar den bejublade dokumentärfilmaren Sir David Attenborough.

Det har blivit trendigt att varna för överbefolkning, igen. Organisationen Population matters, som Attenborough stödjer, driver tesen att befolkningsökningen är ett av de största hoten mot klimatet.

I en intervju med Expressen berättar två frivilligt barnlösa kvinnor att de anser att föräldrar bör oroa sig för hur deras barn klarar sig på en "överbefolkad jord med annalkande klimatkatastrofer" (Expressen 17/12 2019). Ju fler vi blir på planeten desto "fler är det som konsumerar". "Nu med klimathotet är det faktiskt ännu viktigare att ifrågasätta barnnormen" säger en av dem.

Sedan finns den lösa sammanslutningen BirthStrike som använder barnlöshet som ett sätt att tvinga fram bättre miljöpolitik.

Tanken att barnafödande i sig är ett hot mot miljön är ett i raden av bakvända resonemang som gör gällande att människans själva närvaro på jorden är problematisk.

Det absolut bästa sättet att minska sin klimatpåverkan är att ta livet av sig. Varför nöja sig med barnlöshet och nollkonsumtion? Är utgångspunkten att varje handling bidrar till skuldkontot finns ingen "lagom" klimatskuld förutom nollutsläppet.

Miljöresonemang som utgår från att människan i sig är ett problem kommer alltid landa i ett resonemang som kräver att någon nivå av självutplåning är nödvändig för att botgöra sina synder. Varför stanna vid barnlöshet när man kan uppnå livlöshet? Garanterat obefintligt klimatavtryck.

Lyckligtvis finns det klokare perspektiv på våra miljöproblem. Miljöforskaren Jesse Ausubel är inte bara känd för att ha initierat FN:s första klimatkonferens redan på slutet av 1970-talet, han har upprepade gånger uppmärksammat människans allt effektivare markanvändning.

Ausubel kallar fenomenet för "Peak farmland". En given punkt då människan i stället för att ta nya arealer i anspråk för att odla mat gör det motsatta – skapar nya naturområden samtidigt som matproduktionen ökar.

Det låter som en paradox men är ett vackert bevis på människans uppfinningsrikedom. Och rikedom är vad det är. För fler människor blir mätta samtidigt som markarealer återbördas till naturen. Vi använder idag 65 procent mindre mark än för ett halvsekel sedan per producerat tonnage mat.

Detta går på tvärs med den del av miljörörelsen som alltsedan 1970-talet upprepat mantrat att människan konstant lever över sina tillgångar. Rädslan för att befolkningsökningen kommer leda till miljökollaps eller svält är ännu äldre. Den har återkommit i offentligheten sisådär vartannat decennium sedan 1700-talet.

Trots farhågorna är det globalt sett fler idag som är överviktiga än som svälter. En sensationell och exempellös framgång inlindad i ett stycke tragedi. Men det viktiga är egentligen detta: Mänskligheten gör mer av färre resurser. Och det är faktiskt bara början.

Ta ett land som Nederländerna. Stort som ett frimärke på världskartan och ändå världens näst största livsmedelsexportör. Holländarna har tagit effektivisering av matproduktionen till nya höjder. Optimering av vatten, näring och ljusanvändning har resulterat i produktionsnivåer som för bara några decennier sedan skulle ha framstått som orealistiska. I framtiden lär vi få se fler vertikala odlingar, mer användning av urbana odlingar samt ännu bättre energieffektivisering.

Vi gör idag det som gårdagens (och sorgligt nog även dagens) domedagsprofeter trodde var omöjligt: Mättar fler magar utan att våra ekosystem kollapsar. Hade vi bibehållit 1960-talets produktionsnivå i jordbruket hade vi helt riktigt förstört den enda planet vi har tillgång till. Men det hände alltså inte.

Att vi blir fler på jorden – och då planar ändå befolkningsökningen ut i en stor andel av världens länder – innebär inte att jorden närmar sig undergången.

Den här utvecklingen är inte unik för jordbruket. Se bara på skogsarealerna. Vi har fler träd på jorden idag än för hundra år sedan. Länder som varit i stort sett trädlösa under hela 1900-talet, som Irland, täcks idag av skogar.

Paradoxen är att det är det bespottade moderna konsumtionssamhället som skapat den här ständigt accelererande produktiviteten, inte människor som klätt sig i säck och aska och surat över överflödet. Ekonomins ökade produktivitet är inte främst resultatet av den ökade resursanvändningens utan av de nya innovationernas framgångar.

Inget av detta innebär att den enskilda medborgaren inte ska ta ett personligt ansvar för vår gemensamma livsmiljö: Köp begagnat, reparera i stället för att köpa nytt, välj miljövänliga alternativ i den mån det går. Och ät veganskt, om du kan, du gör inte bara miljön en tjänst, även din kropp lär tacka dig.

Men alla dessa gärningar går hand i hand med efterfrågan på produkter och tjänster som gör mer med mindre. Vi människor gillar effektivitet nästan lika mycket som marknadens aktörer gillar att pressa priserna. Detta anses ofta vara något fult. Men det är precis tvärtom – det leder nämligen till resurseffektivitet, inte överkonsumtion vilket länge var det naturliga antagandet.

Självutplåning är inte bara en återvändsgränd i miljöarbetet. Det är en misantropisk position tom på en, för mänskligheten, hållbar etik. Det kanske låter fräckt att ifrågasätta så många normer det går, inklusive den att människor tycks finna mening i att sätta barn till världen. Lyckligtvis är det betydligt fler människor som varje år gör vår värld en smula bättre genom att välkomna nya världsmedborgare att fortsätta på den utvecklingen.