Föreställ dig en eskalerande våg av brutala rån som filmades och spreds i sociala medier, där ljushyade, blonda förövare i övre tonåren, hemmahörande i mindre bemedlade kvarter, i grupp sökte upp och gav sig på barn och ungdomar, vissa så unga som åtta år, som de misshandlade, förnedrade, klädde av samtliga kläder, ja till och med kissade på, samtidigt som de yttrade rasistiska tillmälen som ”blattejävel”.
Skulle Sveriges socialdemokratiske statsminister i det läget skylla utvecklingen på Alliansens forna skattesänkningar? Skulle Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson Linda Snecker på Twitter skriva: ”Tänk om nån vågade säga den r i k t i g a anledningen till ungdomsrånen - att det är årtionden av utanförskap, fattigdom och klasspolitik som ser till att ungdomar med svensk bakgrund* står helt utan framtidsutsikter och därför blir kriminella.”? (*I originaltweeten från 14/2 refererar Snecker till ”invandrarbakgrund”, min ändring för att förtydliga skevheten). Skulle profilerade debattörer tona ner utvecklingen med hänvisning till statistik om att annan brottslighet minsann minskat?
Självklart inte, det skulle uppfattas som fullkomligt skamlöst! Ingen skulle nöja sig med trötta bortförklaringar som fråntog de blonda förövarna skulden för sina handlingar eller besvärjelseliknande mantran om det oacceptabla i det inträffade. Handling, av det resoluta slaget, skulle efterfrågas - och det med rätta.
Så varför dessa dubbla måttstockar och långsökta förklaringsmodeller bara för att det i den verklighet som nu råder primärt är ungdomar med utrikes påbrå som begår bestialiska övergrepp på i huvudsak ungdomar med svensk bakgrund?
Varför fortsätter vänstern, som borde stå på de svagas sida, att använda fattigdom som förklaring för de grova förnedringsbrotten av försvarslösa barn, ungdomar och åldringar, helt oavsett såväl förövarens som offrets hudfärg? Som om fattigdom skulle beröva människan hennes förmåga att skilja på rätt från fel. Som om den slugt skulle manipulera någon till att urinera i munnen på personen som den just rånat. Som om fattigdom, liksom rikedom, skulle vara en prediktion av en människas moral.
En diskurs som sannolikt haft stor betydelse för detta tankesätt, liksom för det hat som gärningsmännen ger uttryck för, är den som gör gällande att Sverige är ett land genomsyrat av rasistiska strukturer. I dess spår växer en ömsesidig spiral av bristande förväntningar fram. I enlighet med modellen spelar ansträngning och eget ansvar ingen roll eftersom rasismen är just strukturell. Varför bry sig, även om man råkar ha turen bo i ett av världens mest generösa och toleranta land?
Vid sidan av rättspolitiska åtgärder och tidiga insatser mot personer som riskerar att hamna snett behöver vi börjar tala om allas vårt ansvar för våra egna livsval. Det är nämligen synen på ansvar som utgör skiljelinjen mellan de som väljer en kriminell bana och de som avstår, trots i övrigt lika (dåliga) förutsättningar. I ett samhälle där det politiska samtalet i högre grad betonar människors individuella skyldigheter, liksom värdet av dygder och plikt, kommer fokus naturligt att flyttas dit där hör hemma - hos den som förnedrar och förgör.
