Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Oansvarigt att låta barn byta kön

Möjligheten för omyndiga att påbörja ett könsbyte bygger på bristfällig evidens för att det skulle förbättra den mentala hälsan.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Brittiska Keira Bell beskrev sig som en ambivalent pojkflicka. Sexton år gammal sökte hon hjälp på internet och hittade till Tavistockkliniken. Väl där fick hon efter en konsultation utskrivet testosteronpreparat som gav henne ansiktsbehåring, mörkare röst och mer muskelmassa. Ett steg ledde till det andra. Vid 20 års ålder genomgick hon det som kallas för dubbel masektomi, båda brösten opererades bort.

I vintras vann hon i en rättegång mot Tavistockkliniken. Keira Bell ångrade nämligen könsbytet. Hennes osäkerhet och sökande kring kön och identitet som tonåring utreddes aldrig tillräckligt av läkarna innan processen för att byta kön inleddes. Bell hävdar att hon aldrig ifrågasattes, bara bekräftades i sin längtan efter att byta kön. Nu får hon leva med en behandling vars effekter aldrig kan göras ogjorda.

Antalet könsbyten bland unga flickor har i Sverige ökat varje år under 2010-talet. En liknande utveckling har även ägt rum i Kanada, USA och Storbritannien. 2008 fick 28 flickor i åldern 10 till 19 vård för könsdysfori i Sverige. 2017 hade 536 flickor fått motsvarande behandling enligt siffror från Socialstyrelsen.

Ökningen är inte den enda trenden som kan skönjas i flera olika länder. Proportionerna mellan pojkar och flickor är också liknande. I Kanada är åtta av tio presumtiva könsbytare flickor. Siffror från Socialstyrelsen visar att det är tre gånger fler flickor än pojkar som söker hjälp.

I Sverige kan även den som är omyndig påbörja ett könsbyte med hjälp av hormonbehandlingar. De så kallade stopphormonerna gör att kroppen inte genomgår en pubertet som överensstämmer med det medfödda könet.

På den här punkten har Sverige liknande regler som Storbritannien. Kirurgiska ingrepp i Sverige är däremot inte är tillåtna för omyndiga Regeringen har dock föreslagit att åldersgränsen ska sänkas till 15, vilket kritiserades av såväl Socialstyrelsen som Statens medicinsk-etiska råd. För tillfället är lagändringen därför pausad.

Det finns människor som lider av en tydlig könsdysfori, det vill säga som identifierar sig med motsatt biologiskt kön. Men det förklarar inte den dramatiska ökningen under 2010-talet. Ett svar är att det tidigare var tabubelagt med könsbyte och att människor därför avstod från att söka denna typ av vård. Det vi ser nu, går resonemanget, är helt enkelt vad som händer när tabut kring könsdysfori lyfts bort.

En alternativ förklaring är att en inte obetydlig andel av de som vårdas för könsdysfori har behov av hjälp men där lösningen på problemen kanske inte nödvändigtvis är att byta kön. Bland personer med könsdysfori är det omkring tio gånger vanligare med depression än snittbefolkningen, enligt Socialstyrelsen. Även autism och självskadebeteende är betydligt vanligare bland de som lider av könsdysfori än bland snittbefolkningen. Frågan är hur orsakssambandet ser ut.

Både bland patienterna och inom vården finns en dragning att tolka den psykiska ohälsan som en konsekvens av könsdysforin. I en tid då kön, genus och identitet har en viktig roll i det offentliga samtalet är det inte otänkbart att problem av en helt annan art läses in som könsrelaterade.

Det finns likheter med hur fallet med de apatiska invandrarbarnen tolkades i den offentliga debatten om migration i Sverige för ett par decennier sedan. Att ifrågasätta sambandet mellan asylprövningen och det apatiska tillståndet ansågs under tidigt 2000-tal vara känslokallt. Att det skulle kunna vara något annat som förorsakade apatin avvisades av både kända läkare och debattörer.

Men barn som separerades från sina föräldrar "tillfrisknade" snabbt och uppvisade ingen apati. Tidningen Filters reportage (19/10 2019) i frågan vände upp och ned på något som länge hade antagits som självklart: att det var den svenska migrationspolitiken som gjorde barn apatiska. Men det fanns, vilket tidigare hade förkastats som en fruktansvärt neslig anklagelse, tydliga tecken på att föräldrarna var medskyldiga till att försätta barnen i det apatiska tillståndet för att kunna få stanna i Sverige.

I efterhand har den sorgliga episoden med de apatiska barnen framstått som en stor skam för svensk offentlighet: Hur kunde man, oavsett de goda intentionerna, låta barn användas som en hävstång i asylprövningar?

Det kollektiva dåliga samvetet spelar i både fallet med de apatiska barnen och den stora mängden påbörjade könsbyten bland omyndiga en central roll. Och är det något som förenar rika och välmående länder som Storbritannien, Kanada och Sverige så är det dåligt samvete gentemot förtryckta minoriteter.

Men i strävan efter att göra upp med gammaldags förtryck av de med könsdysfori har det slagit över åt andra hållet. Repressionen har förbytts till en avsaknad av ett kritiskt förhållningssätt. Ifrågasättande tolkas som reaktionärt bakåtsträvande. Man vill absolut inte verka okänslig inför den "svagare" partens upplevelse.

Fallet Keira Bell kommer därför inte vara det sista. Situationen i Storbritannien liknar nämligen den svenska på flera sätt. I Uppdrag Gransknings program från 2020 om könsbyten bland omyndiga fick tittaren komma i kontakt med liknande personer med liknande erfarenheter.

Mika, som även hon hade bytt kön från flicka till pojke berättade att hon "Såg det verkligen som att mitt största hinder i mitt liv var att min kropp inte speglar vem jag är. Om jag får löst den biten, då kommer många andra saker att bli betydligt lättare." (Svt 2/4 2019) Men det var inte så enkelt, vilket vården förstås borde varit först med att upplysa om.

För många som i vuxen ålder byter kön har det positiva livsförändrade effekter. Men dagens ordning som möjliggör att omyndiga kan påbörja könsbyten bygger på bristfällig evidens för att det skulle förbättra den mentala hälsan. Hur många fler Keira Bell och Mika behövs för att vi ska inse att den stora ökningen av könsbyten inte är ett samhälleligt sundhetstecken utan en skandalös vårdslöshet med unga liv?