Förra veckan publicerade 171 kulturarbetare, många av dem göteborgare, ett upprop där de manade till bojkott av Eurovision och ”israeliskt deltagande i kulturutbyten”. Som huvudförklaring anger de en händelse bara några dagar efter Eurovisionssegern i maj 2018, där 62 palestinska demonstranter, sex av dem barn, dödades.
Det låter hårresande. Hårresande nog att få nästan vem som helst, mig själv inkluderad, att underteckna ett sådant här upprop. Problemet är bara att det inte är en ärlig verklighetsbeskrivning. Det låter, för varje oinvigd läsare, som om Israel urskillningslöst mejat ned 62 oskyldiga, fredliga människor och barn.
Men 50 av dessa de 62 var, enligt Hamas talesperson Salah al-Bardawil, medlemmar av just Hamas, den terrororganisation som styrt Gaza de senaste åren. Har inte de en legitim rätt att protestera då, som uppropets undertecknare säger ”mot sin fängelseliknande instängning i Gaza?”
Jo, för all del. Men om man antyder att Hamasmedlemmar bara är ute och nyttjar sin demokratiska protesträtt för att skapa sig en bättre livssituation och mer rättvisa förhållanden gentemot Israel, då är man inte intellektuellt hederlig för fem öre.
Följande står att läsa i inledningen till Hamas stadgar: ”Israel kommer att existera och kommer att fortsätta existera tills dess Islam förintar det…” Det fortsätter i artikel sju: ”Stenarna och träden ska säga: ’Åh, muslim, det är en jude bakom mig. Kom och döda honom!’”
Därtill har Hamas en lång historia av att använda mänskliga sköldar. De avfyrar raketer inifrån civila områden och förvarar dem inuti bland annat skolor.
Därmed inte sagt att Israel inte förtjänar kritik. Israel har, i likhet med de flesta andra krigförande stater, begått grova förbrytelser och människorättskränkningar och stöttat illegala bosättningar. Men det är likväl en demokrati som i The Economists demokratiindex placerar sig mitt emellan Frankrike och Belgien. En demokrati där förbrytare ställs inför rätta. En demokrati som garanterar grundläggande rättigheter även för de som söker utplåna landet.
Påståendet att Israels illgärningar skulle vara så grova att de kräver total bojkott, en bojkott som ingen av undertecknarna krävde mot diktaturen Azerbajdzjan när tävlingen hölls där, saknar proportioner. Ännu svajigare blir uppropet med tanke på att en av de mest kända undertecknarna, Mikael Wiehe, är varm anhängare av diktaturen på Kuba.
Den som är intresserad av att skapa en bättre situation för palestinierna i Gaza behöver rikta minst lika hård kritik mot deras egen regim. Om man reducerar folkmordsjihadism till att bara vara en protest legitimerar man sådana idéer. Idéer som motiverar terror, inte bara i Gaza utan även här i Göteborg, där en palestinier 2017 angrep synagogan med brandbomber.
Dessa debattörer som anser att lösningen ensidigt ligger i att Israel tvingas förändra sin hållning kanske kunde fundera över frågan på ett mer personligt plan.
Hur gör du för att kompromissa med en motpart som anser att du ska dödas och förintas?