Att bygga det jämlika samhället på solidarisk väg blev mitt politiska vägval. Det handlade om att göra gemensam sak. Om kraften i det ursprungliga fackliga löftet att ta varandra i hand och lova att inte sälja vår arbetskraft till ett lägre pris än våra kamraters. Det skulle hindra arbetsgivaren att spela ut oss mot varandra.
Jag har fortfarande inte funnit något alternativ till denna grundhållning, att bygga jämlikhet genom att göra gemensam sak. Förr oroade vi oss för något vi kallade två-tredjedels-samhället. Faran låg i att två tredjedelar av befolkningen skulle få det så bra att man struntade i den tredjedel som hade det sämre, de som av olika skäl riskerade att ramla ur vårt välfärdssystem och hamna i fattigdom. Därför var det centralt att vi inte lämnade någon efter.
Idag lever vi i nio-tiondels-samhället. Det jag och mina kamrater oroade oss för då har skett fast i en skepnad det var svårt att föreställa sig. Faktum är att det är svårt att fatta i dag med. Fattigdomens ansikte syns till exempel i den explosion av nya grupper som handlar mat på de sociala butiker som via gåvor och varor med kort datum kan erbjuda lägre priser. Det handlar om människor som levde på marginalen redan tidigare. Nu är deras läge katastrofalt.
Men jag ser det även i den nya så kallade gig-ekonomin, där de som kör ut mat under extrem tidspress kallas för egna företagare när det egentligen är en modern slavmarknad vi bevittnar. Visst görs ansatser till organisering fackligt men det är ingen enkel sak när arbetsgivarna så effektivt spelar ut arbetarna mot varandra. Tar man inte budet omedelbart står det hela tiden en annan kamrat i desperat behov av pengarna i kön för att göra jobbet.
Allt detta är ovärdigt ett välfärdssamhälle. Men det som är det värsta är att denna tiondel inte har någon som talar för dem. Som gör gemensam sak med dem. Vi pratar om ensamstående mammor, folk som går på soc, arbetande fattiga och sjukpensionärer. Med flera. Människor som kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan. Det är en spretig grupp som inte passar in i vare sig politiska partiers målgrupper eller den fackliga grundstrukturen som den ser ut i dag.
Råden de får i medierna är istället att frysa sitt gymkort, göra matlådor till jobbet samt planera bättre till nästa år. Det är ett hån. Så här behöver det inte se ut. Pengar är ingen bristvara i vårt land. De är bara fruktansvärt ojämnt fördelade. Enligt Oxfam äger de fem rikaste svenskarna mer än vad fem miljoner svenskar gör tillsammans.
Lösningen stavas fördelningspolitik. Kyrkan gör ett fantastiskt arbete, tack gode Gud. Men här krävs en realpolitik för att utrota nyfattigdomen. Vi pratar inte om något omöjligt. Med några mindre justeringar i välfärdssystemet (barnbidrag, a-kassa, försörjningsstöd, aktiva arbetsmarknadsinsatser och så vidare) och en fackföreningsrörelse som tar ett par steg framåt skulle mycket av den moderna fattigdomen kunna suddas ut.
Jämlikheten är inte bara anständig, den är även oerhört effektiv. Men den kräver att ingen lämnas åt sitt öde.
