Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bastun i Frihamnen. Bild: Jonas Lindstedt

Karin Pihl: Normkritiker hoppar i galen tunna

Nya begrepp introduceras för att skapa "inkludering". Men resultatet blir inte sällan att merparten av alla som pratar svenska inte förstår vad som menas.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Kan man prata sig till ett jämlikt samhälle? Om man får tro det senaste årtiondets debatt om jämlikhet är det lätt att få den uppfattningen. Små förändringar i språket har letat sig in lite varstans. I sjukvården säger man allt som oftast inte längre ”psykiskt sjuka” eller ”diabetiker” för att ta två exempel. I stället ska man säga ”person med psykisk sjukdom” eller ”person med diabetes”. Tanken är att inte stigmatisera eller kränka någon. Personen ”är” inte sin diagnos, utan en människa – om nu någon haft en från denna självklarhet avvikande åsikt.

Ordkrumbukter används ofta med intentionen att skapa en inkluderande miljö. Syftet med att byta ut ord som ”byggherre” mot ”byggaktör”, ”upphovsman” mot ”upphovsperson” och så vidare, är att vidga begreppet till att omfatta fler (man tänker sig alltså att kvinnor exkluderas eftersom efterledet ”låter” manligt).

Samma sak gäller debatten om transperspektiv på könsidentiteter. Många ungdomsmottagningar i landet har slutat att tala om tjejer och killar utan använder sig i stället av begrepp som slidbärare och penisbärare. Tanken är att ungdomar som är biologiskt kvinna eller man, men som har en annan identitet, inte ska känna sig uteslutna.

Intentionen med att skapa nya begrepp är så klart god. Det är viktigt att behandla andra med respekt. Det finns vissa ord som endast brukas som en skymf mot andra grupper eller personer och som alla rimliga människor undviker att använda. Men att ha nolltolerans mot ord vars syfte är att förolämpa är en annan sak än att ständigt skruva till språket i ideologiska syften.

Resultatet kan snarare bli att merparten av alla som talar språket exkluderas, skriver Lars Melin, docent i svenska, på DN debatt (12/1). Melin varnar för att ”språkpoliser” på myndigheter, i vården, skolan och bland aktivister kan utesluta de flesta som brukar språket i sin vardag.

En enorm tilltro till att ordval spelar roll, och att ett felaktigt begrepp nästan är att likställa med en fysisk kränkning, kan helt enkelt leda till att folk inte vågar yttra sig av rädsla att någon ska ta illa vid sig – inte sällan å en tredje persons vägnar.

Men det finns fler problem med att använda sig av ett språk som en stor del av befolkningen inte förstår. Ett tydligt exempel på detta är nybygget Älvstaden i Göteborg. Den som vill besöka jubileumsparken kan läsa att staden strävar efter en plats ”präglad av mångfald och inkludering”. Staden kallar detta ”kulturell tillgänglighet” vilket innefattar ”ett normkritiskt tankesätt utifrån intersektionalitet”. Detta för att tillgänglighet är ”en pågående process i mötet mellan oss människor”.

Vad betyder detta? De flesta människor har inte tid att sitta och läsa på om olika teorier om ”processer i mötet”. Resultatet blir antagligen att en stor andel av medborgarna känner sig förvirrade. Det hela blir ironiskt då syftet med hela byggprojektet är att skapa inkludering.

2016 sa Thérèse Kristiansson från konstnärsgruppen Mycket, som varit med och utformat projektet, att: ”Ingången var att utifrån ett intersektionellt och queerfeministiskt perspektiv titta på hur grupper som annars inte tillfrågas eller tar plats i stadsbyggnadsprocesser förhåller sig till badande” (GP 15/7 2016). Detta i syfte att vara inkluderande. Men så blir det inte.

När det handlar om att bygga en bastu och en pool är det rätt harmlöst. Men när makten – staten, vården och skolan – tar till ett språkbruk för att trixa till verkligheten blir det ett demokratiskt problem. För det första eftersom det kan vara svårt att begripa. För det andra eftersom just dessa begrepp – intersektionalitet, normkritiskt tankesätt och så vidare – inte är neutrala. De står för ett visst ideologiskt synsätt. Att köpa normkritik som idé är inte synonymt med att vara hövlig mot andra människor. Att inte köpa idén är inte synonymt med att bete sig illa mot andra. Man måste vara politiskt insatt för att se att detta är en form av ideologisk kampanjande och därmed maktutövning.

Den här ideologin – att det går att forma världen med ord och att det som spelar roll är vad vi kallar saker och ting – kan dessutom bli ett sätt för makten att frånsäga sig ansvar. Är vårdköerna långa? ”Kanske det, men vi har infört den nya termen ’person som lider av psykisk sjukdom’!” Präglas Göteborg av allt större klassklyftor och skillnader mellan grupper i inkomst och hälsa? ”Vi har byggt en queerbastu!”. Är det problem med mygel och sexism i byggbranschen? ”Nu använder vi begreppet ’byggaktör’!”. På så vis kan makten finta bort kritik.