Vem minns 26-årige Omar som sköts ihjäl på väg till fotbollsträningen i Biskopsgården? Förmodligen få. I statistiken över dödade unga killar från förorten är Omar bara en siffra. För mig har Omar blivit symbolen för hur hänsynslöst våldet blivit.
På kvällen den 30 oktober 2015 ringde min telefon. Polisen bad mig komma ut till min arbetsplats i Biskopsgården. På vägen rusade tankarna. Hade någon satt eld på skolan? Väl på plats fick jag för första gången se hur en mordplats ser ut på nära håll. Förtvivlade ungdomar i området berättade att den ihjälskjutne var Omar, en ung kille utan några kopplingar till gängkriminella. Året därpå dömdes två killar för mordet. Åklagaren betecknade mordet som en ren avrättning. Med all sannolikhet hade de tagit fel kille. Omar lämnade efter sig en fyraårig son och en ouppfylld dröm om att bli busschaufför.
Åren har sedan dess förflutit och jag häpnar över hur lite som gjorts för att begränsa gängskjutningarna. Tvärtom verkar de kriminella gängen ha flyttat fram sina positioner. Yrvakenhet präglar politikernas yttranden efter varje illdåd. När statsministern uttalade sig i Agenda om att man inte kunde förutse utvecklingen av det dödliga gängvåldet så var det ett häpnadsväckande uttalande. Vetskapen har funnits men höljts i dimmor av politisk korrekthet som till sin natur varit så världsfrånvänd och abstrakt att det förvandlats till sin politiskt inkorrekta motsats. Teserna har blivit sina egna antiteser då den uttalade viljan att se den andre har blivit ett outtalat betraktande av den andre.
Redan på 1990-talet författade forskarna Per-Olof Wikström och Marie Torstensson på uppdrag av Justitiedepartementet ett nationellt brottsförebyggande program. Rapporten lyfte fram konkreta lokala åtgärder utifrån ett brottspreventivt syfte. Familjevärderingar lyftes fram som den viktigaste resursen. Att något konservativt var den bästa lösningen kunde progressiva krafter tydligen inte hantera. Vidare avslöjade rapporten att skolan var samhällets mest outnyttjade resurs och fritidsgårdarna den mest överskattade brottspreventiva resursen. Trots detta hävdar politiker och en del förortsaktivister än idag att fritidsgårdar är en viktig förebyggande åtgärd.
Enligt forskarna beror fritidsgårdarnas popularitet på att fritidsaktiviteter är en relativt ”lätt” åtgärd som inte inkräktar på olika myndigheters verksamhetsområden. Istället föreslog forskarna ett kritiskt perspektiv på fritidsaktiviteternas utformning och i vilken mån de främjar eller hämmar en social integrering av ungdomarna. Dessvärre hörsammades inte forskningen. Politikerna blundade även för en varnande proposition till riksdagen 1997 (1997/98:16). Den varnade för framväxten av en ny underklass. Ett bottenskikt av unga killar med invandrarbakgrund med bristande skolgång, dåliga kunskaper i svenska och avsaknad av nätverk som kan underlätta på arbetsmarknaden. Dessa skulle få svårt att känna samhörighet och tilltro till samhället. Att politiker påstår att de inte kunde förutse våldsutvecklingen i våra utsatta områden håller inte. Ni såg det komma men lät det ske. För det har många fått betala ett högt pris.
