Vad är meningen med en hobby? I en artikel i Dagens Nyheter (7/6) förklarar psykologen Maria Farm varför ett fritidsintresse, som teater, golf eller modellflygplan, kan vara något fördelaktigt. Det bidrar till att reducera stress och gör att man kan ”ladda batterierna”. Vilket i sin tur kan göra att man utvecklas som person. ”Att avsätta tid för sig själv är alltså både en investering i den egna personen och ett redskap för stresshantering”, förklarar Maria Farm till tidningen.
Alltså: genom att ägna sig åt måleri eller teater någon gång varje vecka blir man en bättre person.
Det är helt sant, åtminstone för den som känner glädje över att måla. Om det gör en till en bättre person och att de så kallade batterierna laddas är det väl använda timmar.
Ändå är det något som känns fel med hela resonemanget. Språket som psykologen Maria Farm använder är som hämtat från en handbok i New Public Management, en styrningsmodell för offentlig sektor där mätbara resultat och utvärderingar är centralt. Även det som är svårt att mäta, som att hemtjänstpersonalen stannar en stund och samtalar med en åldring, ska in i tabellerna. För att det ska gå att ta reda på om samtalet hade något materiellt värde, som ökad aptit hos gamlingen.
Men det värdet blir instrumentellt. Likaså är psykologen Maria Farms resonemang om att det är värdefullt med en hobby instrumentellt: måleri och körsång är bra eftersom det leder till något annat, i det här fallet att man ”laddar batterierna”. Det är en ”investering”, ungefär som att investera i aktier. Vilket givetvis kräver avkastning, om inte i form av pengar så i förmåga att prestera nästa dag när man sitter på jobbet.
Sådant som uppfattas ha ett värde i sig själv, som att skaffa barn, har knappast något behov av att mätas och utvärderas på samma sätt.
Tyvärr tycks få saker ha ett egenvärde i dag. Ofta talas det om att vi lever i en ”hyperindividualistisk” tid, alltså en tid där det egna jaget är viktigast. Kanske lever vi också i en ”superinstrumentell” tid, där det man fyller sitt dagliga liv med ska uppnå ett jag-förbättrande syfte. Något uppfattas ha ett värde om det kan bidra till stresshantering (hobbyer), att man presterar bättre på jobbet (träning) eller får bättre resultat på stegräknaren (skaffa hund). Gemensamt är att man själv blir en bättre – i bemärkelsen en mer effektiv – person.
Den instrumentella synen tillämpas också på andra människor. När det skrivs om relationer lyfts de psykiska och fysiska fördelarna ofta fram, liksom det hälsovådliga med ensamhet. Den som är ensam har en ökad risk för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar och demens, rapporterade Aftonbladet nyligen. Att umgås med andra är därför viktigt, för att man inte ska drabbas av sjukdomar. Vilket är sant, men det är knappast sjukdomsrädsla som är skälet till att man tycker om att umgås sina vänner.
LÄS MER: Allt färre vill spela tuba och varför det är ett problem
Till och med kärleksrelationer har fått en självhjälpshurtig New Public Management-inramning. Nu för tiden ska man hitta någon som gör att man utvecklas och blir en bättre person. Och det blir man förhoppningsvis, men det är knappast en bra utgångspunkt för en relation. Det kan inte vara syftet till att man säger ja framför prästen.
Inte konstigt att vi lever i en ego-fixerad tid när allt från hobbyer och konstnärlig verksamhet till relationer förväntas bidra till individuell förbättring.
Egentligen är det tvärtom. Det storslagna med att ägna sig åt exempelvis körsång eller gå på teater är inte primärt att man kan bocka av några punkter i en självförbättringslista eller kamma hem en utdelning för den ”investering” man gjort i form av självförbättring. Värdet ligger snarare i att man slipper tänka på sig själv en stund och i stället ägnar sig åt något utanför det egna jaget.
Det verkligt värdefulla i livet är sällan till för att vi ska bli ”bättre versioner av oss själva” eller ”ladda batterierna” (som man behöver för att prestera på jobbet eller vad det nu är). Det kan vara en befriande insikt.
LÄS MER: Hur NPM dödade arbetsglädjen samt gjorde oss ofria och lydiga
