Nej, vi behöver inte en Facebook-myndighet

Tidigare klagade vänstern på de sociala medierna. Nu är det högerns tur. De förenas av krav på mer politisk styrning.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

Vi lever i en polariserad tid, men ibland dyker det upp frågor där nästan alla tycks vara överens. En sådan är kraven på ytterligare reglering av sociala medier, särskilt Facebook, Twitter och YouTube.

Från vänster ropades det på mer reglering när konsultbolaget Cambridge Analytica använt Facebook-data i Trump-kampanjen 2016. Idag kommer protesterna främst från höger, med kritik om att konservativt innehåll plockats bort och högerföreträdare stängts av på oklara grunder.

Om det skulle vara så – uppgifterna går som alltid isär – att världens största aktörer i sociala medier missgynnar vissa politiska åsikter och gynnar andra är det naturligtvis problematiskt. Men det innebär inte att statlig reglering av dessa bolag är lösningen.

ANNONS

För det första är det oklart vad som egentligen skulle motivera regleringar.

Detta är privata företag, som äger sina plattformar och har rätt att driva dem på det sätt de önskar. Det kan inte viftas bort. Men är de inte i praktiken ett slags monopol? Nej, knappast. Dels konkurrerar Facebook, Twitter och YouTube förstås om annonspengar med varandra och liknande bolag, dels med traditionella mediebolag. Få marknader är så konkurrensutsatta.

Den som inte gillar hur någon av de stora plattformarna hanterar användarnas innehåll är fri att välja andra. Är det problemfritt? Verkligen inte, sociala medier är viktiga i vardagen för många av oss. Men det är fullt möjligt, vilket är avgörande för påståenden om monopolställning.

För det andra är det oklart hur en reglering skulle se ut i praktiken.

Kraven att mediebolagen inte borde få avgöra vilket innehåll som finns på deras plattformar, mer än att stoppa sådant som är olagligt, är mycket radikala. De innebär ett slags positiv rättighet till gratis konton på olika plattformar, att använda som man vill.

Vad en sådan rättighet skulle bygga på är höljt i dunkel, utöver märkliga resonemang om ”monopol”. Ingen tycker att det är en mänsklig rättighet att bli publicerad på DN Debatt eller i Västerbottens-Kuriren. Varför på Twitter?

ANNONS

Än större frågetecken gäller hur regleringen skulle utformas. Ska riksdagen fatta beslut som tvingar privata bolag att ge alla svenskar användarkonton? I alla sociala medier eller bara vissa? Även i traditionella medier? På vilken juridisk grund? Vem ska övervaka detta? Är erfarenheten av statlig styrning verkligen att den är effektiv och håller jämna steg med den tekniska utvecklingen? Är det fler statligt kontrollerade mediebolag vi behöver?

Sociala medier är en del av människors liv, och därför per definition inte ofelbara. Det finns säkert många exempel på innehåll som omotiverat plockats bort, annat som inte borde fått publiceras. Och alla misstag förtjänar förstås kritik. Men i slutänden får vi användare fundera på om de plattformar vi använder, med sina fel och brister, fyller våra behov. Om inte, får vi göra som man gör på en marknad: gå någon annanstans.

Alla problem har inte en politisk lösning. En Facebook-myndighet är inte vad vi behöver.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS