Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Karin Pihl, ledarskribent Bild: Anders Ylander

Nej, morötter är inte farliga

Vad man mår bra av att äta kan så klart variera mellan olika människor. Men de moderna dieterna blir alltmer extrema.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Läkarna i Västra Götalandsregionen har fått nog. På senare tid har det blivit vanligt att föräldrar vill ha läkarintyg om att deras barn är laktosintoleranta. Maja Berndes, barnläkare och primärvårdschef på regionhälsan, har därför skrivit ett brev till kommunerna. Laktosintolerans är ingen sjukdom, utan en känslighet.

Självklart ska barn som inte kan bryta ner mjölksocker slippa mat med hög laktoshalt. Det borde dock skolbespisningen kunna lösa, utan inblandning från läkare. Värre är det med vuxnas idéer kring mat.

Någon som minns tallriksmodellen? Denna fiffiga konstruktion skapades av Britt-Marie Dahlin i mitten av 1970-talet och har tillsammans med kostcirkeln fått miljoner svenskar att lägga upp en del potatis, en del kött och en del grönsaker på tallriken. Det är en måltidskonstruktion som nog inte hade kunnat skapas av någon annan än en svensk. Modellen tar absolut ingen hänsyn till den konstnärliga kompositionen i olika rätter. I stället för kockens känsla för smakkombinationer och konsistenser tillämpas här ingenjörens förmåga att komponera den mest rationella måltiden.

Det är nästan lite rörande. Tallriksmodellen är en symbol för det gamla folkhems-Sverige. Staten räknade ut det bästa sättet att äta, som man tänkte sig skulle passa alla, med lite justeringar.

Annat är det i dag. Det är inte Livsmedelsverket som är den främsta auktoriteten när det gäller mat. Alla ska ha sin egen diet. Precis som Maja Berndes säger till GP finns det i dag en uppsjö av alternativ att kryssa i när föda ska intas kollektivt.

Enligt en undersökning från Livsmedelsföretagen går 40 procent av alla svenskar på en diet. Tio procent är vegetarianer eller veganer, sju procent äter LCHF, fem procent äter enligt 5:2-metoden, alltså periodvis fasta. Ytterligare fem procent äter GI, och en lika stor andel äter lågfettsdiet. Två procent äter ”raw food”, alltså mat som tillagas så lite som möjligt.

Under det senaste året har en ny trend vuxit fram, som är en mer radikal variant av lågkolhydratsdieten LCHF: ketodiet. Andelen kolhydrater minimeras till ett absolut minimum. Inte ens rotfrukter är okej.

Varför håller vi på så här? Vissa människor har sjukdomar och allergier som gör att de måste följa kostrestriktioner. Andra anser att det är omoraliskt att äta djur. Inget konstigt med det. Människor har också alltid hållit sig till kostregler. I alla de stora världsreligionerna finns förbud mot viss typ av mat, eller idéer om fasta. I den sekulära tidsåldern verkar behovet att reglera maten finnas kvar. En konsekvens av religionernas matregler är dock att förbuden skapar samhörighet, medan de moderna dieterna verkar fylla motsatt funktion. Dieten blir ett sätt att sticka ut från mängden.

Men hälsan, då? Säga vad man vill om 70-talssverige. Kostcirkelns idé, att man ska äta lite av varje men med måtta, slår alla lightprodukter och högfettsdieter.

Det verkar som att det finns en längtan till en sfär, en dörr man kan öppna, där det inte finns några begränsningar och där "lagom är bäst" inte gäller. Idén är att om man förbjuder något, borde man få full tillgång till något annat. Som en jämvikt.

Visst går man ner i vikt om man utesluter kolhydrater. Ett stort intag av grädde och bacon får dock andra konsekvenser för hälsan, som kanske inte syns på utsidan men som uppdagas när läkaren kollar blodfetterna.

Måttlighet är tråkigt men fungerar trots allt för de flesta. Men det konceptet är i samma kategori som linoleumgolv, Billys bokhylla och den svenska lönemodellen. Och det har vi väl lämnat bakom oss nu.