Ska man tro rapporteringen i pressen har alla de tiotusentals besökarna på årets Almedalsvecka i Visby haft en sak gemensamt. De har darrat av skräck inför nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen (NMR).
Expressens Almedalstidning hade tidigt under veckan en förstasida som bestod av en bild på en tungt beväpnad polis och texten ”Hotet mot Almedalen – nazisterna, terrorn, skyddet.” Metro följde upp några dagar senare med en kolumn av chefredaktören med rubriken ”Påtaglig rädsla i Visby inför nazisternas intåg”.
Det finns bara ett litet problem med den här sortens mediala bevakning och krigsrubriker: den är inte sann. Det är en hitte på-saga.
Alla de tiotusentals samhällsintresserade besökarna på 4 000 evenemang under politikveckan i Visby har inte hukat i den vackra sommarstadens gränder, livrädda för att springa in i en nazist från NMR, eller tagit skydd bakom uniformerad polis beväpnad med förstärkningsvapen, som står där i väntan påden annalkande nazistiska apokalypsen.
Bakgrunden är att en liten grupp nazister förväntas göra entré i Visby under fredagen, möjligtvis i syfte att på något sätt försöka störa SD:s dag och partiledaren Jimmie Åkessons tal. Detta besök har redan innan det genomförts genererat stora mängder upprörda artiklar och högstämda uttalanden av olika slag.
Jag tänker inte förneka problemet med de våldsorienterade extremisterna i NMR. Deras metoder är självfallet oacceptabla, och det hot om våld, och våld, som riktas mot enskilda individer och organisationer ska självfallet bemötas med rättsstatens samlade resurser och kraft.
Men låt oss med detta sagt tala klarspråk om den mediala bevakningen inför NMR:s besök på Gotland.
I en svensk kontext är dessa nazister en obskyr liten sekt. Om vi börjar med att hantera dem som de bör hanteras, det vill säga polisiärt, och genom tidningen Expo, och övrig media låter bli att vara sjukligt fixerade vid dem, kommer proportionerna bli betydligt rimligare än vad de för närvarande är när jag skriver dessa rader på fredag morgon på plats i Almedalen.
Att blåsa upp dem medialt till något större än vad de i realiteten är ger dem en orimligt stor plats i det offentliga samtalet, jämfört med hur små de i praktiken är. De enda som tjänar på hetsande och osanna krigsrubriker är nazisterna själva. De kan nöjda sitta still och se hur deras varumärke byggs helt på egen hand av journalister och rubriksättare i avsaknad av politisk kompetens och bedömningsförmåga.
Almedalen och i förlängningen den svenska demokratins existens är inte hotad av NMR. Ingen har formulerat det faktiska läget bättre än Almedalsveteranen och pr-konsulten Fredrik “Feffe” Andersson, intervjuad i Dagens Industri: “Det pratas bara om 14 nazister när det samtidigt pågår 370 samtal och seminarier om demokrati och antirasism”.
Snälla branschkollegor i det svenska journalistskrået. Gör er inte till nazisternas nyttiga idioter.
