Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Nationell identitet. Under Almedalsveckan blev nationalismen rumsren, bland annat tack vare Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Nationell identitet i välfärdens tjänst

Månadens akademiker: Gina Gustavsson, fil dr i statskunskap, analyserar ett begrepp som fått allt större utrymme i svensk debatt.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Nationalismen börjar bli rumsren i Sverige igen. Årets Almedalsvecka visade att svenska värderingar numera får hjärtat att bulta inte bara längst till höger i partipolitiken. Den nationella identiteten var ett återkommande tema även hos liberaler och socialdemokrater. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men kan man verkligen värdesätta någon form av nationalism om man vill kalla sig för liberal, vänster eller ens demokrat? Sviker man inte därmed sina frihetliga eller solidariska rötter? Inte alls. 

Det är förvisso sant att det finns en stark tradition inom liberalt tänkande av att lyfta fram det kosmopolitiska livet. Här är idealet den fritt resande och tänkande individen, stadd i ständig förändring och oberoende av gruppens samhörighet. Hos vänstern har det också ofta funnits en strävan efter det internationella – "proletärer i alla länder, förenen eder!" – och en föreställning om att nationen mest är överhetens påfund för att hålla massan i schack. 

Men vid sidan om dessa strömningar finns också den liberala nationalismen, som menar att såväl en blomstrande liberal demokrati som en utjämnande välfärdsstat faktiskt förutsätter en stark nationell identitet. Liberal betyder i sammanhanget inte att man är för låga skatter och ohämmad kapitalism, utan att man tvärtom ser sig själv som närmast socialdemokratisk och eftersträvar både omfördelning och samhällsengagerade medborgare, samtidigt som man värnar individuella rättigheter. 

Inslag av liberal nationalism går historiskt att finna hos tongivande filosofer som John Stuart Mill. Liberala nationalister har också ofta varit politiskt inflytelserika, som italienaren Giuseppe Mazzini, fransmannen Jules Michelet eller vår egen Erik Gustaf Geijer. I dag är de mest namnkunniga liberala nationalisterna politisk-teoretikerna David Miller i Oxford och Will Kymlicka, den berömde multikulturalisten, vid Queen’s University i Canada.

Varför skulle då den liberala demokratin och välfärdsstaten inte bara vara förenlig med utan rentav behöva någon slags nationalism? Liberala nationalister för fram tre argument. För det första, menar man, krävs det en stark känsla av nationell identitet för att vara villig att dela sina resurser på det sätt som en välfärdsstat kräver. För det andra kräver det demokratiska samtalet ett gemensamt språk och en gemensam kultur av det slag som en nationell identitet effektivt erbjuder. För det tredje blir den individuella autonomin paradoxalt nog både svår och meningslös utan att vara förankrad i en gemensam nationell identitet, eftersom en sådan ger oss både de olika alternativ mellan vilka vi fritt väljer vår egen väg och de glasögon genom vilka vi identifierar vissa val som meningsfulla.

Till skillnad från en hel del skrivbordsfilosofi vilar den liberala nationalismen på sociologiska iakttagelser av hur människor tenderar att fungera i verkligheten, snarare än i utopin. Kanske låter den märklig för den som tror att nationalismen alltid leder till ett råare och kallare samhälle. Men det är just vad flera forskningsstudier har motbevisat på senare år. 

Resultaten varierar visserligen beroende på hur man mäter upplevelsen av nationell identitet. Frågar man folk om huruvida deras nation är bättre än andra och huruvida de skulle stödja den oavsett vad den tog sig för (nationell chauvinism) visar det sig visserligen att ju högre individen värderar nationen, desto mindre tenderar hon att stödja ekonomisk omfördelning. 

Men frågar man istället om hur starkt personen ifråga identifierar sig med nationen och hur mycket samhörighet hon känner med sina landsmän så får de liberala nationalisterna rätt. Mätt på sådant sätt gör en starkare nationell identitet mycket riktigt att man också känner en starkare plikt att hjälpa andra medborgare och att betala skatt (USA), liksom att man blir mer positiv till en stark välfärdsstat (Kanada). Mer studier behövs, med fler mått på nationell identitet och i europeiska länder. Men i nuläget tycks det finnas skäl att ta de liberala nationalisternas argument på allvar. En stark nationell identitet behöver inte alls vara ett hinder för ett välfärdssamhälle med högt demokratiskt deltagande. Tvärtom kan det vara en förutsättning.