Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Fyra partiledare som ämnar samarbete efter Europaparlamentsvalet. Bild: Michael Probst

Adam Cwejman: Nationalisternas samarbetsproblem försvinner inte

Efter söndagen lär en ny partigrupp se dagens ljus i Europaparlamentet. Nationalistiska partier från hela Europa ser ut att enas i en ny och större partifamilj. Sannolikt kommer deras påverkan på politiken bli mindre än vad många förväntar sig.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Om det är något som kommer förändras efter söndagens val till Europaparlamentet så är det hur nationalisterna samarbetar. Partier som betecknas som nationalistiska eller högerpopulistiska är idag uppdelade på tre grupper, ENF (Europe of Nations and Freedom), EFD (Europa of Freedom and Direct Democracy) samt ECR (European Conservatives and Reformists). Dessutom finns en mindre samling ledamöter från mer extrema partier som är grupplösa.

Mycket tyder på att dessa tre ovannämnda grupper upplöses eller förändras efter valet. För någon vecka sedan i Milano presenterade den italienske inrikesministern tillika Lega Nord-politikern Matteo Salvini, tillsammans med franska Front Nationals Marine Le Pen, den nya partigruppen European Alliance of Peoples and Nations (EAPN). Syftet är att ena de idag utspridda nationalistiska partierna under samlad flagg.

Bakom sig har den nystartade gruppen i dagsläget samlat nederländska Partij voor de Vrijheid, tyska AFD, Dansk Folkeparti, Sannfinländarna samt ett par mindre partier. Lyckas Salvini och Le Pen locka polska Lag och Rättvisa, ungerska Fidesz samt österrikiska FPÖ så har de bakom sig nästan samtliga viktiga nationalistiska partier i Europa. Sverigedemokraterna har sagt att de inte vill ingå i gruppen.

Frågan är om det är möjligt. Partierna är egentligen endast eniga om en sak och det är EU:s invandringspolitik. Här råder ingen tvekan om vad de vill: Stärka den yttre gränsen och förkasta samtliga tankar på paneuropeisk fördelning av flyktingar. Om detta är de heller inte ensamma. Liknande åsikter finns representerade inom dagens största partigrupp, konservativa EPP.

Partierna må vara eniga om migrationspolitiken, men sen då? En samling av partier som alla uppfattar att den bästa ekonomiska politiken är den mest protektionistiska kan få svårt att kollektivt enas om något. Vissa av partierna som Salvini och Le Pen håller sig med en ekonomisk politik som minner om socialdemokratiskt 1970-tal med höga skatter och handelstullar medan andra drar åt ett nästan radikalt marknadsliberalt håll.

Då ska vi inte glömma att merparten av besluten som fattas i Europarlamentet rör just marknader, regleringar och handel - inte migration eller symbolfrågor rörande Europas själ och identitet som nationalisterna gärna pratar om. Det kan snabbt bli konfliktfyllt när partier i Östeuropa ska försöka enas med italienska partier om vems jordbruk eller industri som mest ska gynnas genom EU:s handelspolitik.

Problem lär det också bli med inställningen till Ryssland. Vissa partier vill, vilket Österrikiska FPÖ under den gångna regeringsskandalen visade med plågsam uppriktighet, närma sig Putinregimen. Andra ser med förskräckelse på vad ryskt inflytande gör med nationalstatens autonomi. Uppfattar polska Lag och rättvisa att Salvinis grupp smörar för Putin så kommer de sannolikt inte att vilja vara med.

Men låt oss utgå från att de faktiskt kan enas. Hur mycket inflytande handlar det om? Mätningar inför valet ger dem mellan 80 till 130 mandat. Även om de får ett högt resultat och dessutom lyckas ena samtliga partier som de vill ha med så kommer de inte kunna rubba balansen i parlamentet.

Konservativa EPP uppskattas få omkring 180 mandat och socialdemokraterna 135. Räkna därtill de gröna och liberalerna som tillsammans uppskattas få mellan 120 och 150 mandat och nationalisterna har inte mycket att säga till om, även om det skulle bli storskräll för dem.

Men det vore ett misstag att tro att dessa övriga stora grupper ständigt skulle agera samfällt mot nationalisterna. EAPN befinner sig politiskt rätt nära såväl vänstern som de konservativa i en rad frågor. De är alltså inte en så enkel måltavla som vissa i Sverige tycks tro om man följer narrativet om godhet och ondska i valrörelsen. Inom områden som industripolitik och jordbruksfrågor kommer EAPN hitta gott om allierade i de andra grupperna.

Ska övriga partigrupper möta utmaningen från det nationalistiska blocket måste övriga block agera klokt. Nationalistgruppen kommer sannolikt spreta åt alla håll och kanter på områden som ekonomi och rättighetslagstiftning. Den ogenomtänkta lösningen i ett sådant läge är att bilda gemensam enhetsfront mot nationalisterna i tron att det är enda sättet att stoppa dem. Det lär bara få omvänd effekt. I stället måste deras inre motsättningar ärligt och direkt påpekas.

Det största problemet för EAPN lär inte alltid bli hur dess motståndare agerar utan gruppens osammanhängande målsättningar. Salvinis förhoppning att det finns en gemensam nationalistisk vision för Europa är naiv. Partiernas själva existensberättigande var ju tills för nyligen att de helt förkastade unionssamarbetet. Det är svårt att bygga reformering av europeiska unionen på den premissen.