Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

PiS partiledare, Jaroslaw Kaczynski. Bild: STR

Nationalisterna är de nya socialdemokraterna

Succén för polska regeringspartiet i Polen visar hur det går när ett nationalkonservativt parti blandar välfärdsstat med skrämseltaktik.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det polska valet som avgjordes i söndags är på många vis sensationellt. Regeringspartiet Lag och rättvisa får 43,5 procent av rösterna. Det är nivåer som många europeiska socialdemokratiska och konservativa partier bara kan drömma om.

Medborgarkoalitionen bestående av det huvudsakliga oppositionspartiet, liberalkonservativa Medborgarplattformen samt både gröna och mindre liberala partier minskar något. Socialdemokraterna, som hamnade under spärren valet 2015, återvänder till parlamentet.

Men regeringspartiet utmanas inte bara av en opposition i mitten. Samtidigt tar sig en koalition av radikala högerpartier sig in i sejmen. Bland dessa återfinns radikalnationalistiska Ruch Narodowy.

Den polska mittenoppositionen har försökt samla sig i storkoalitioner. Men det har inte gett utdelning. Tillsammans har de blivit svagare. De är inte eniga om mycket, förutom att det nationalkonservativa Lag och rättvisa ska bort från makten.

De har alltså misslyckats. Och det inte med så lite. Den polska digitaliseringsministern och parlamentsledamoten Adam Andruszkiewicz uttryckte triumfatoriskt på Twitter efter valsegern att Polen åter har ”försvarats” mot kommunister och hbtq-aktivister.

Polsk politik har en egenskap som påminner om den svenska: Skräckscenarion tillhör den politiska vardagen. I Polen har Lag och rättvisas partiföreträdare fått polackerna att tro att massinvandring, hbtq-aktivism och nedbrytningen av den polska kärnfamiljen står och väntar runt hörnet.

Oppositionen utmålas på samma gång som smygkommunistisk, nyliberalt radikal och alltför EU-vänlig. I svensk politik är denna process omvänd. Här räcker det att en Sverigedemokrat säger något rörigt om kulturpolitik för att partiets motståndare ska varna för att demokratin inte har långt kvar att leva.

Politisk samling bygger, mest i Polen men även till stor del i Sverige, på att samla väljarna runt berättelser om förestående katastrofer. Som vanligt är det mer en taktik än en avspegling av verkligheten.

Någon utomeuropeisk invandring från kommer Polen inte att behöva ta emot. Dels för att migranter inte söker sig till landet, dels för att EU:s fördelning av flyktingar knappast kommer bli verklighet. Lag och rättvisas skräckscenarion är samtliga överdrivna eller direkt uppdiktade. Men de fungerar.

Det intressanta som hänt i Polen, och denna insikt saknas ofta i svensk offentlighet eftersom landet främst används som ett inrikespolitiskt slagträ, är att landets socialkonservativa och nationalistiska regeringsparti har blivit ett socialdemokratiskt parti för 2000-talet. Ett väldigt effektivt sådant.

Den katolska högern har övertagit rollen som försvarare av den expansiva välfärdsstaten. Mindre landsorters gamla socialdemokratiska väljare har kastat sig i armarna på regeringspartiet. Lag och rättvisa har ingen genomtänkt näringslivspolitik (de stängde exempelvis landets butiker på söndagar).

Men de har inte heller några katastrofala finanspolitiska reformer på lut. De spenderar gärna pengar på väljargrupper som säkerställer återval. Men har inte ruinerat statskassan.

Pensionärer och barnfamiljer har fått omfattande stöd under de föregående fyra åren. Lag och rättvisa varnar gärna för EU-inflytande. Men har samtidigt accepterat att EU är en garant för välstånd och fortsatt högt investeringstryck i landet.

Det återvalda regeringspartiet har lyckats med en sorts balansakt där de plockar politik från alla håll och kanter och inordnar det i en stark berättelse om att de säkerställer Polens överlevnad i en hotfull värld. Väljarna tycks älska det. Och trots att Lag och rättvisa har skakats av upprepade skandaler har stödet inte minskat under de föregående fyra åren.

Omvandlingen av landets public service till en regeringslojal propagandamaskin har heller inte vänt de egna väljarna mot Lag och rättvisa. Snarare har det fördjupat klyftan mellan landsbygdens väljare och de, företrädesvis urbana och i västra Polen boende, oppositionsanhängarna.

Många i den senare gruppen upplever, med all rätta, att Lag och rättvisa omdanar landet från grunden och förspiller den demokratiska möjlighet Polen fick efter östblockets upplösning.

Polen är ett land men med två diametralt motsatta världsbilder ställda mot varandra: I den ena försvaras Polen mot fiender, såväl interna som externa, i den andra monteras demokratin ned, bit för bit. Någon väg till förståelse eller försoning mellan dessa världar är just nu väldigt svårt att föreställa sig.