Sverige behöver en aktiv och pådrivande opposition. Sverige har en aktiv och pådrivande opposition. Det konstaterade Alliansens partisekreterare på onsdagens presskonferens, där de tillkännagav att partierna kommer att lägga enskilda budgetmotioner framöver. En liknande formulering stod att finna i deras debattartikel i Dagens Nyheter (8/4).
Partisekreterarnas engagemang till trots, sanningshalten i ett påstående ökar inte med antalet gånger det upprepas. Inte ens den mest övertygade Alliansvännen kan hävda att Sverige har en aktiv och pådrivande opposition.
Decemberöverenskommelsen innebär att de borgerliga har gett upp sin främsta möjlighet att agera opposition då de ska släppa igenom regeringens budget. Missnöjet bland partiaktiva ökar, inte minst inom Moderaterna där både riksdagsledamöter och lokalpolitiker har kommit med tuff kritik.
Därtill finns en uppsjö av problem som inte inbegriper DÖ. De borgerliga vet inte vad de vill, förutom att stoppa regeringen från att rulla tillbaka Alliansens reformer. Om de ska ha en chans att kunna återerövra makten krävs mer än att vilja behålla status quo. Det duger inte med att påpeka de rödgrönas regeringsoduglighet, det krävs egna idéer och förslag.
Om de borgerliga ska kunna göra en comeback måste de utnyttja oppositionstiden för att utvecklas, byta riktning och omvärdera sin politik.
Det enda partiet som inte har ett större förändringsarbete framför sig är Centerpartiet, som genomgick sin kris 2012 i samband med det ökända idéprogrammet. De övriga har mycket att göra.
Kristdemokraterna måste våga lämna det socialliberala träsket för att inte göra sig själva irrelevanta. Den tillträdande partiledaren Ebba Busch Thor kan vara rätt kvinna för jobbet, förhoppningsvis har hon det interna stöd som behövs för att kunna föra partiet högerut.
Folkpartiets krismedvetenhet tycks vara nära noll. Trots att partiet är känt för att tillåta intern debatt har knappt något yppats om anledningarna till valets katastrofresultat. Och Moderatledaren Anna Kinberg Batra tycks vara fast besluten att inte utmana arvet från Fredrik Reinfeldt. De få förslag som framförts under hennes tid som partiordförande har varit tandlösa och underlåtit att adressera stora frågor såsom migration och arbetsmarknad.
De borgerliga måste ta sitt uppdrag på större allvar, både för sin egen och för sina väljares skull.
