Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Nästa göteborgska katastrofprojekt

Göteborgarna blev lovade ett äventyrsbad av Liseberg. Men risken är att vi nu bevittnar nästa kommunala dikeskörning.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Då var det klubbat. Liseberg ska bygga äventyrsbad och hotell. Låter det okomplicerat? Det är det inte.

Först och främst kan det ifrågasättas om kommunen överhuvudtaget ska bygga hotell. Saknas det privata, redan befintliga alternativ? Även om det gjorde det: Är den privata hotellsektorn oförmögen att möta ett ökat behov av hotellnätter? Men det är ju äventyrsbadet som är det väsentliga, invänder säkert någon. Helt rätt.

Hotellnäringen i Göteborg var ändå positiv till Lisebergs satsning. Det handlade ju inte primärt om hotellet utan äventyrsbadet. Detta skulle enligt beräkningar (som är mycket optimistiska) få 470 000 gäster per år, varav Lisbergshotellet bara skulle kunna ta emot en minoritet. Alla vinner. Eller?

Det förutsätter att man har ett stabilt antal besökare över året - då vattenlandet är beräknat att gå med förlust, även vid höga besöksantal. Men vilka åker till ett vattenland? Det är främst barnfamiljer. Därför byggs hotellet med nästan uteslutande stora rum som rymmer en hel familj. Men vem ska hyra de stora rummen resten av året?

Nu verkar det som att bygget av äventyrsbadet får skjutas på framtiden. Det har blivit betydligt dyrare än beräknat. Det blir alltså, tills vidare, bara ett hotell. Som för övrigt även det har blivit dyrare än beräknat.

Kostnadsökningen som nu skett sker utanför de ramar som redan fastställts av kommunfullmäktige. Och Lisebergs styrelse ska, vid minsta misstanke om förändrade kostnadsramar gå till beställaren, det vill säga kommunfullmäktige.

Projektet har inte ens börjat och börjar redan lukta klassisk Göteborgshybris. Om enbart ett hotell byggs, som direkt konkurrerar med privata hotell, då har ju gemensamma medel - vilket Lisebergs tillgångar får sägas vara - använts för att ta kunder från privata hotell.

Om det inte sker någon ökning av antalet personer som väljer Göteborg som turistdestination, vilket ett äventyrsbad tveklöst skulle göra, då delar ju ett hotell bara på den befintliga kakan av hotellgäster i staden. Hela projektets existensberättigande bygger på äventyrsbadet, inte hotellet.

Det är klart att detta inte var vad hotellnäringen i Göteborg ställde sig positiva till initialt. Om själva grundvillkoren för konkurrenssituationen helt förändras då måste givetvis hela projektets också ifrågasättas. Men det sker inte. Bara Demokraternas ledamot i styrelsen reserverade sig emot beslutet att inledda bygget.

Känns inte allt detta igen? Tänk Linbanan över älven. Som alltså inte ens existerar men i höst kommer ha kostat göteborgarna långt mer än hundra miljoner att utreda. Kommunen kastar sig in i projekt där såväl planering som kostnadskalkyl är undermålig. Detta på bekostnad av andra, mer blygsamma, men desto mer nödvändiga satsningar.

Kollektivtrafikens utveckling står på paus medan Västlänken byggs. Och alternativa älvförbindelser, exempelvis eldrivna båtar och mindre broar för gång- och cykeltrafikanter (redan färdigutrett av kommunen!) lämnas åt sidan för att Linbanan hamnar i blickfånget. Vad Göteborgs stad hade kunnat göra för miljarden som gick till Gobigas kan vi väl bara drömma om vid det här laget.

Gång på gång drar kostnaderna iväg, vilket tvingar politikerna att skära i planerade projekt eller skjuta dem på framtiden.

Göteborg behöver en sund blandning av optimism och pessimism. En optimist säger att allt är möjligt och ska göras omedelbart. Den klassiska ja-sägaren. Det är den framåtblickande attityden som är nödvändig för framgång och framsteg. Men pessimisten och nej-sägaren behövs också. Den rollen är nödvändig för att ställa de hårda frågorna: Är det här genomtänkt? Går kalkylen ihop? Har vi råd? Eller ska vi prioritera annorlunda?

Den sunda balansen mellan dessa två roller behövs i varje politisk organisation. Helst ska de politiker som befolkar styrelserna bära på spår av både ja- och nej-sägaren.

Nu riskerar Lisebergsprojektet att läggas till högen av ogenomtänkta kommunala satsningar där kostnaderna drar iväg läskigt fort. Detta i en tid, vilket inte kan vara obekant för någon vid det här laget, det sparas in på precis allt. Vård, skola och omsorg tycks omfattas av en helt annat krass ekonomisk logik än dessa ständigt inmarscherande kolosser på lerfötter.