Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Svend Dahl, Liberala Nyhetsbyrån
Svend Dahl, Liberala Nyhetsbyrån

Svend Dahl: Nästa borgerliga reform – vården

Friskolereformen, maxtaxan och jobbskatteavdragen är reformer som gjort bestående avtryck. För Ulf Kristersson bör sjukvården vara högt prioriterad på listan över nästa stora förändring i svensk politik.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Att många socialdemokrater ogillar friskolor råder det inga tvivel om. Senast var det justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) som i sociala medier passade på att sprida hemmafabricerade lögner om branschen.

Samtidigt är det värt att notera att Sverige under 18 av de år som gått sedan friskolereformen genomfördes 1992 har letts av S-regeringar. Valfriheten i skolan är en reform som många socialdemokrater skulle vilja ha ogjord, men som inte går att riva upp. Att bli osams med föräldrar till barn i skolåldern är sällan en valvinnare.

Friskolereformen är en av den svenska borgerlighetens mest genomgripande reformer. Den lever också upp till alla de kriterier för gott politiskt hantverk som den tidigare S-statssekreteraren Irene Wennemo ställer upp i den nya boken “Politik på riktigt” (Atlas förlag).

En bra reform måste för det första vara ideologiskt välgrundad. I friskolereformen handlade det om att öka människors frihet genom att göra välfärdsstaten mindre stelbent. Den löste också ett högst konkret problem - att det i praktiken var så gott som omöjligt att välja bort en skola var något som många föräldrar under 1980-talet kunde vittna om. Friskolereformen skapade dessutom vad statsvetare kallar “besittningseffekter”, det vill säga att många känner att skulle förlora på om reformen avskaffas.

Wennemo var som politisk tjänsteman själv med och utformade den senaste stora S-märkta välfärdsreformen - maxtaxan i förskolan vid valet 2002. På samma sätt som friskolereformen knöt den an till ett grundläggande ideologiskt projekt - den socialdemokratiska utbyggnaden av välfärdsstaten. Den svarade också upp mot ett konkret problem, att många småbarnsföräldrar hade dålig ekonomi i spåren av 90-talskrisen och upplevde dagisavgifterna som betungande. Och trots kritik från både de borgerliga partierna och kommunpolitiker stod det snabbt klart att reformen var populär och politiskt omöjlig att rulla tillbaka.

Även alliansregeringarnas jobbskatteavdrag kvalar in på listan över gott politiskt hantverk. De var ideologiskt välgrundade i ett borgerligt kärnvärde - den egna försörjningen. Jobbskatteavdragen bidrog till att lösa problem med bidragsberoende, som stod högt på väljarnas prioriteringslista, och de blev snabbt populära bland väljarna som fick mer pengar i plånboken. Därför har Stefan Löfvens rödgröna regeringar lämnat jobbskatteavdragen så gott som intakta.

Med två år kvar till valet borde borgerliga politiker ställa sig frågan vilka reformer nästa borgerliga regering ska komma att förknippas med på 15 eller 20 års sikt. Vad har potential att bli Ulf Kristerssons motsvarighet till Carl Bildts friskolor, Göran Perssons maxtaxa eller Fredrik Reinfeldts jobbskatteavdrag?

Samtidigt har svensk politik förändrats. I takt med att väljarnas prioriteringar i allt större utsträckning kommit att handla om invandring och rättsfrågor har efterfrågan på strukturreformer inom välfärdsstaten minskat. Det fick inte minst Socialdemokraterna erfara i valrörelsen 2018. Förslaget om en familjevecka - en veckas extra ledighet för föräldrar - var utformat med maxtaxan som förebild. Men i en tid när småbarnsföräldrar snarare bekymrar sig över risken att deras barn blir rånade på väg hem från skolan framstod reformen som föga relevant.

Därför är det kanske mer troligt att nästa borgerliga regering kommer att förknippas med gnetande i trygghetsfrågorna och migrationspolitiken än med stora reformer.

Det finns dock ett område där en reforminriktad borgerlig regering skulle kunna göra bestående avtryck - sjukvården. Länge var det ett område borgerliga politiker undvek. Så starkt framstod Socialdemokraternas grepp om frågan.

Erfarenheterna av allt längre vårdköer under Löfvenregeringarna har dock gjort att Socialdemokraternas historiska övertag i frågan är långtifrån självklart. Allt färre upplever att det svenska sjukvårdssystemet är bäst i världen och att man skulle förlora på ett annat system. Tvärtom lär det idag finnas goda möjligheter att vinna väljarnas stöd för en reform som förbättrar både tillgänglighet, jämlikhet och styrning genom att avskaffa regionerna.

Socialdemokraterna, och många inom vården som är vana vid dagens system, skulle helt säkert bjuda på hårt motstånd. Men sannolikt skulle ingen, inte ens ledande S-politiker, sakna regionerna om nästa borgerliga regering lyckas reformera dagens dysfunktionella sjukvårdssystem.