Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Hamid Zafar: När samhällskittet eroderar

Vi har stora grupper som inte kommer i kontakt med det svenska majoritetssamhället, där barnen knappt kommer i kontakt med svenska elever under sin grundskoletid och där deras språkliga färdigheter avgörs utifrån var de gått i skola, skriver gästkolumnisten och rektorn Hamid Zafar.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Jag hörde det svenska språket innan jag flyttade till Sverige. Jag var fem år gammal och befann mig i staden Quetta nära den afghanska gränsen. Min far som hade bosatt sig i Sverige i mitten på 80-talet hade kommit för att ta oss med till det där okända landet långt borta. Med sig hade han ett kassettband med en sång av Björn Afzelius. 

Jag fick veta att den handlade om det krig vi hade tvingats fly ifrån. Undan Sovjets Röda Armé och de sönderbombade byarna. Ett av mina starkaste minnen från Quettas dammiga gränder är när jag och mina syskon satt med bandspelaren och var förtrollade av det faktum att någon, på ett för oss främmande språk, sjöng om vårt dystra öde. En vecka senare lämnade vi Quetta och landade i ett Göteborg insvept i ett vitt snötäcke. 

Trettio år senare minns jag tillbaka på den tiden. Vi var lyckligt lottade som fick en bra start på den nya tillvaron i Sverige. Vi slussades snabbt in i det svenska skolsystemet tack vare duktiga pedagoger. I klassen hade jag svenska klasskamrater och klasskamrater från andra delar av världen. Sedan dess har mycket förändrats. Både vad gäller befolkningssammansättningen i våra städer och barns möjligheter att få en bra skolstart. 

Nyligen publicerades en kartläggning av barnens språk i Biskopsgårdens förskolor. Tre av fyra barn i åldrarna 4-5 har ett ordförråd på 2000 ord när de förväntas ha ett ordförråd på 6000-8000 ord. När lärarna tar vid i grundskolan så är det elever med dessa språkliga förutsättningar de ska undervisa. 

När det dessutom knappt finns några elever med svensk bakgrund i klasserna minskar deras möjligheter ytterligare att marineras i det svenska språket. Mycket av lärarnas undervisningstid går åt att kompensera för de stora språkliga luckorna. Utöver dessa elever tillkommer en stor andel nyanlända elever som ska lära sig det svenska språket från grunden samtidigt som de skolas in i ett nytt skolsystem. Det blir ett berg att bestiga för lärarna som anstränger sig till det yttersta. 

I rapport efter rapport konstateras att segregationen är vår tids största utmaning. Den slår brett och hårt. Den bidrar till otrygghet, eroderar samhällskittet och gör att våra städer dras isär. När jag ibland hör begreppet ”mångkulturellt samhälle” kan jag inte undgå att fundera över vad som menas. Om vi med ordet menar ett samhälle där flickor och pojkar ges samma trygga uppväxtvillkor oavsett var de bor, där deras val av skola inte spelar roll för framtida yrkesval och där de möts över kulturgränserna – så är det en chimär. 

En mer rättvis bild av samhället är att vi har stora grupper som inte kommer i kontakt med det svenska majoritetssamhället, där barnen knappt kommer i kontakt med svenska elever under sin grundskoletid och där deras språkliga färdigheter avgörs utifrån var de gått i skola. När utanförskapet till slut har nått en gräns där invånarna i flera av dessa områden på grund av otrygghet inte vågar gå ut under kvällstid kan jag inte undgå att minnas Afzelius rader från min barndom: ”Går friheten förlorad på någon enda plats så har den gått förlorad överallt.”