Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Susanna Birgersson: När politiken sliter sönder relationer

Hur bevarar man vänskapen när de politiska åsikterna går isär? Se och lär och låt dig inspireras av de amerikanska grundlagsfäderna.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Tonen i den svenska samhällsdebatten har förändrats. Samtalsklimatet, det vi alla befinner oss i, är hårdare och kallare. Ärligare och mer mångfacetterat, ja kanske, men också hårdare och kallare. Gränserna är skarpare och fientligheten mer frätande. Det påverkar oss alla, oavsett om vi hör till gruppen politiker, ledarskribenter och debattörer eller om vi sysslar med helt andra saker. Hur bra är vi på att hålla isär sak och person, förmår vi att tänka på vännen som vän och sätta relationen över meningsskiljaktigheterna? 

Vad gör det med oss när vi dag efter dag ser hur vänner, kamrater och nätbekanta delar artiklar på Facebook och gör statusuppdateringar med politiska åsikter vi finner naiva, cyniska eller rentav avskyvärda? Många pumpar ut sina åsikter till hela den digitala bekantskapskretsen, utan att få respons från mer än ett fåtal. Lämnar det inte åtminstone en liten klick ångest hos de flesta av oss? Vad ska mamma tänka om artikeln jag just delade om barnuppfostran? Hur kommer den radikala falangen av Facebookvännerna reagera på artikeln som problematiserar sena aborter? Har jag kvar mina gamla vänner eller har en del av dem i tysthet sagt upp vänskapen på grund av åsikter jag gett uttryck för?

En del människor är så säkra på sitt eget omdöme att de är likgiltiga för andras uppfattningar om dem – grattis till er – men många av oss, kanske de flesta, hyser åtminstone en gnutta oro över att familjemedlemmar, vänner och bekanta ska tycka illa om oss på grund av våra åsikter. Sociala medier håller ett förstoringsglas över fenomenet men frågeställningen är ingalunda ny.

Nyligen utkom boken ”Rädslan liberalism” på Timbro förlag, med essäer av Judith N Shklar, judisk-lettisk-amerikansk politisk teoretiker (1928-1992). Under rubriken ”En vänskap” skriver hon: ”Det är en spänning mellan uppriktiga men oförenliga ståndpunkter som sliter isär vänner i samhällen där det privata och det offentliga livet är djupt sammanlänkat.” Det låter som dagens Sverige det. 

Om hur det är och hur det borde vara, fortsätter Shklar: ”Kort sagt, politik bör under normala förhållanden inte fjärma vänner från varandra. Men i praktiken sker det ofta, även bland människor som har en flexibel syn på vänskap och lever i ett samhälle som ger stort utrymme för privata relationer av alla de slag.”

Men så lämnar Shklar de allmänt hållna teserna och kastar sig ut i en fantastisk beskrivning av vänskapen mellan de amerikanska grundlagsfäderna och tidiga presidenterna John Adams och Thomas Jefferson. Tack vare en stor mängd bevarade brev vet vi hur olika de två männen var, hur de försökte förstå och uppmuntra varandra, och hur de förhöll sig till sina inbördes stridigheter. 

Först och främst förenades Adams och Jefferson i strävan efter amerikansk självständighet och individuella rättigheter; de delade rädslan för att den uppblommande religiösa fanatismen skulle förgifta friheten och omöjliggöra alla politiska reformer. Men åsiktsskillnaderna var ansenliga, enorma egentligen, om man tänker på saken: Jefferson ansåg att folkliga uppror var uppfriskande för demokratin, det påminde politikerna om varifrån mandatet kom, Adams var förfärad. Jefferson delade inte heller Adams avsky för franska revolutionen. Det är en åsiktsskillnad som heter duga! De var inte överens ens om hur den amerikanska maktdelningen borde se ut.

Under åren då de båda var stationerade i Europa, brukade Jefferson fråga Adams till råds om hur han på bästa sätt skulle ro handelsavtalen i land. Och Adams konsulterade Jefferson angående uppförande och sociala koder. Han var själv så vrång och vresig. Den största dispyten under dessa år gällde huruvida man borde betala lösensumman till de sjörövare som härjade längs Afrikas nordkust. Adams tyckte att man skulle betala, Jefferson ansåg att det var dags för krig. ”Samma fakta gör olika intryck på oss”, som Jefferson så elegant uttryckte det.

Inget av detta förstörde den ömsesidiga respekten. Men när John Adams blev president år 1797, försökte Jefferson förmå honom att inte jämnt och ständigt tala om politik. Jefferson var plötsligt lite trött på det. Eftersom Adams hela liv handlade om politik, blev han sårad. Och när Jefferson sedan ställde upp mot Adams i efterföljande val, då dog vänskapen. Jefferson besegrade och efterträdde Adams, och gapet dem emellan tycktes oöverbryggligt. Många år senare återupptog de dock sin brevväxling och vänskapen återuppstod, den här gången på ett innerligare och mer personligt plan. De fortsatte att diskutera politik, men särskilt Jefferson såg till att de inte grävde ner sig alltför djupt i meningsskiljaktigheterna.

Det verkar som att receptet på att bevara vänskapen trots politiska åsiktsskillnader lyder: att påminna sig om det som förenar, att påminna sig om de personliga kvaliteter som var det ursprungliga skälet till vänskapen, samt att tala – men bara lagom mycket – om det man inte är överens om. (Sannolikt bör man även avstå från att tävla om samma presidentämbete.)

”Det är förmågan att älska utan att kräva likhet och samförstånd, särskilt i politiska frågor, som utmärker vänskapen hos fria män och kvinnor”, skriver Judith N Shklar. 

Ingen har sagt att det är lätt att vara fri.