Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Anosh Ghasri: När otryggheten blir det nya normala

Den grova kriminaliteten skapar känslor som rädsla, ilska och förödmjukelse. Det kommer att förändra samhället i grunden.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Nyheten om det spädbarn som på ett brutalt sätt miste sin mor på öppen gata i Malmö mitt på ljusa dagen upprörde många förra året. Mördarna skulle jagas till världens ände meddelade regeringen. Idag upprörs vi, med rätta, på nytt över att två unga personer i Solna våldtagits och torterats av personer som borde sitta bakom lås och bom.

Svenskar må vara det folk som i internationella jämförelser har högst förtroende för staten och myndigheter. Det förtroendet utmanas av den brutala kriminaliteten.

Någon gång tryter tålamodet. Det händer inte imorgon. Men i den här takten, med den handfallenhet och de tillkortakommanden som vi ser från politiskt håll, lär vi inte behöva vänta tills våra barn har fått barnbarn. Tortyr, våldtäkt och rån av unga killar på en kyrkogård, eller kriminella som spärrar av gator, hade låtit som ett skämt för tio år sedan. Idag är det ett faktum.

Skjutningarna är i stor utsträckning begränsade till uppgörelser bland kriminella, men med offer som inte är kriminella då uppgörelserna allt oftare äger rum på offentliga platser, utan hänsyn till vanliga medborgare. Blotta förekomsten av våld i det verkliga livet, även när man själv inte är offret, gör någonting med oss. Särskilt om våldet är nära. Det sätter spår i oss som får oss att agera, handla och reagera utifrån den känsla som våldet väcker hos oss.

Hur gärna vi än vill tilltalas av förnuftet, och det har rimligen och med rätta sin plats i debatten, styrs vi mer av våra känslor än vi är benägna att medge. Det är främst två känslor som människan helst inte ska utsättas för: dels känslan av att ha blivit lurad, och dels rädsla. Den första väcker allt från missnöje till hämndbegär, den andra allt från förödmjukelse till ilska.

Ilska ligger inte i det moderna offentliga svenska lynnet. Det inte har behövts. Inlindad i folkhemmets på samma gång trygga och kvävande snuttefilt, har allting, från ekonomisk till fysisk trygghet, i regel tillgodosetts av staten. Visst, det förekom våld även förr. Men den brottslighet och det grova våld vi ser idag förekom inte förut – och absolut inte i samma utsträckning.

Människor i ett helt vanligt svenskt medelklassområde där jag bor, ett område i en medelstor stad där utrikesfödda utanför Europa kan räknas på två händers fingrar om man finkammar hela området, köper GPS-klockor till sina barn. Inte bara för att kunna veta var deras barn befinner sig, den korta vägen hem från skolan, utan även för att barnet ska kunna kontakta föräldrarna i nödsituationer.

Andra föräldrar använder appar för att kunna veta var barnet befinner sig; i skolan, på väg hem, hos vänner. Det hjälper inte mot rån, kidnappningar eller skjutningar, men det ger en känsla av trygghet. Fler föräldrar kör och hämtar sina barn, fler är vakna och väntar på att sonen eller dottern ska komma hem innan de själva kryper till kojs, bara för att vara på den säkra sidan. Tänk om... Nyhetsrubriker må flimra förbi, men de sätter spår.

För cirka trettio år sedan var det inte ovanligt att iranier beskrev Sverige som Europas by: tillvaron här var enkel och saknade extravagansen i Paris, historien i Rom och vimlet i London, men även våldet som var vanligare på annat håll. Livet hade sin gilla gång här, sa man. Här kunde man förverkliga sig, alla hade en skälig levnadsnivå. Tryggheten fanns där för alla.

Det är möjligt att tänka sig att medborgargarden växer fram som ett svar på statens undfallenhet. Inte för att gemene man tycker att sådana sammanslutningar är något positivt. Utan för att folk vill skydda sina barn och sitt närområde. Det hela har dessutom etniska förtecken. Blod och föreställda etniska gemenskaper kan som bekant vara starkare än andra grupplojaliteter. Det riskerar att öppna upp för nya konfliktlinjer i landet.

En sådan utveckling kan bromsas, om det tas krafttag nu: slopa straffrabatten, inse att Sveriges verklighet idag är en helt annan än den var för några decennier sedan, inför hårdare straff, prioritera offren, inse vikten av att hålla brottslingarna borta från gatan, och se till att hålla ihop det som hållas ihop kan.

Vidare måste man inse att våld är inte bara ett beteende, utan en sorts språk. De som våldtar och torterar, spärrar av gator och rånar, kommunicerar att de sätter sin rätt före offren samtidigt som de talar om för samhället och rättsväsendet att dess normer är inte mycket värda i deras ögon. Det språket måste beslutsfattarna förstå.