Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Jan Jörnmark: När klockan har stannat

Göteborgspolitiken präglas av rädsla för förändring.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

För några månader sedan genomförde jag ett par stadspromenader med olika vänner från Stockholm som var på besök i stan. Det som slog mig när vi vandrade runt och pratade var hur vi göteborgare och våra politiker ständigt ägnar oss åt att analysera detaljer – som ofta hämtar sin kraft i en mytisk storhetstid vi tror att vi levde i för ett halvsekel sedan – samtidigt som vi utvecklat en makalös fingertoppskänsla för att aldrig se helheter. 

I politiken har detaljfixeringen blivit en religiös lära. Nu under senvintern blev Frank Andersson och Abbas Zarrinpour perfekta exempel på den.


Vilken skandal i ordningen det var vet ingen, men det vi däremot vet är att stans ledande politiker alltid kommer att kommentera affärer av den här sorten på samma sätt (om dom ens kommer att bry sig om att kommentera det): ”Det här är en engångshändelse. Det har aldrig hänt förut och kommer absolut inte att hända igen. Vi har faktiskt kommit igenom sådana problem nu och fokuserar på visionsbyggande för framtiden och den rekordstarka tillväxt som Göteborg befinner sig mitt i.”

Hela proceduren påminner om den ganska tråkiga sketch som sändes på nyår i tv under många decennier och som alltid avslutades med orden ”Same procedure as last year”. 


Eftersom politiken helt dominerar stadsbyggandet genomsyrar bristen på helhetssyn på ett självklart sätt också hur vi ser på själva staden. Detaljfixeringen är tydlig i varje enskild del av den. Centrum ska till exempel helst helhetsanpassas till de krav som ställs i samband med tre veckors arrangemang av bollcuper och Bruce Springsteen-konserter.

Att vår kärna är så svagt befolkad att det som mest skiljer den från cityområdena i Borås, Jönköping eller Halmstad är att de städerna ägnar sig åt en systematisk stadsomvandling glömmer vi däremot helst bort. Vi har ju som sagt fest tre veckor om året. De tre veckorna kan dessutom förgyllas av trafikfarliga, färgglada och slumpmässigt utplacerade fontäner eller betongpuckar. 


Eftersom städer på ett naturligt sätt letar efter centrum håller därför något nytt på att växa fram på ungefär tre kilometers avstånd från Götaplatsen i både sydlig och nordlig riktning. Men både på Älvstranden och i Krokslätt/Gårda ser vi helst till delarna för sig. På ett märkligt och genuint Göteborgskt sätt skapar det splittrade stadsrum, där trafikströmmarna ökar utan att någon egentligen förstår varför – vilket i nästa steg alltid leder till att oerhört dyra lösningar till slut är nödvändiga att improvisera fram.

Det ”lösningarna” alltid brukar ha gemensamt är att de inte tillfredsställer någon, samtidigt som de lägger ytterligare några bitar av staden under ett asfalttäcke. Det ständiga asfalterandet blir en extra garanti för att ingen del av stan hänger ihop med någon annan.


Längre ut i den oöverskådliga trafikspagettin är våra förorter är mer segregerade än någonsin. De flesta skjutningar pågår därför så långt bort att det går att blunda för dem och lösningarna som föreslås skiljer sig inte på några punkter från de projekt som pågått oavbrutet i fyra decennier.

Stadsbyggnadsmässigt är viljan dessutom starkare än någonsin att fördjupa de strukturer som skapades under 1960-talet. Miljonprogramsområdena är därför på väg att förnyas med hyreshus som ser ut som blåkopior av de som byggdes för ett halvsekel sedan. 


Om man försöker se till helheten blir det tydligt att detaljfixeringen egentligen bottnar i en grundläggande ovilja till förändring. Det är därför vi ser på centrum som en idealbild av folkfesten vid en konsert 1985 samtidigt som vi analyserar bostadsmarknaden i en envis föreställning om att det är våren 1967 som står för dörren.

Allt det som hänt bortanför 1967 och 1985 är däremot en spontan process. På ett paradoxalt sätt hör vi därför ständigt trumpetstötar om att den är vår tillväxtfyllda framtid samtidigt som vi är livrädda för att släppa in den dynamiken i vare sig vår politik eller vårt stadsrum. I värsta fall kan det leda till ett missnöje i valet 2018 som får det sönderfall vi sett hittills att påminna om en trevlig kvällspromenad i parken.