Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

När jaget blir Gud på kärleksmarknaden

Vår tid präglas av en allt mer målinriktad syn på relationer. Tydligast kommer det till uttryck på den digitala dejtingmarknaden där individen drivs att marknadsföra sig själv som en produkt. Att inse begränsningarna i detta förhållningssätt är svårt, men inte omöjligt.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Kärleken är störst, vårt hopp, en trygg hamn i en hjärtlös värld. Oändliga variationer på detta tema präglade populärkulturen, inte minst musiken, under efterkrigstiden. Kärlek och vänskap var tillflykten, den egentliga meningen med livet. Relationer är något vi minst av allt vill förknippa med marknadskrafter och kamp för tillvaron. Särskilt inte kärleksrelationer. I hög grad är det dock ett självbedrägeri att kärleken skulle vara befriad från de krassa omständigheter som rutar in så mycket annat av vårt liv.

I Sverige har tanken att unga människor i huvudsak själva får välja sin partner en lång historia. Den går tillbaka åtminstone till senmedeltiden. Trots att materiella omständigheter spelade stor roll – man gifte sig i regel inom sin klass – så var det inte föräldrarna, släkten eller klanen som i regel bestämde partnerval.

Undantaget var de mäktiga, inte minst adeln och kungligheter som behövde ta strategiska hänsyn vid giftermål. Det betyder inte att äktenskap bland allmogen bara var en fråga om känslor. Romantiken som ideologi för det stora flertalet är av ganska sent datum och praktiska överväganden hade en större betydelse i Fattigsverige än de har idag.

Kan då kärleken någonsin vara fri? Tidskriften Respons ägnar ett antal artiklar i sitt senaste nummer åt dagens relationsmarknad och dess bakgrund (Respons nr 4/2019) . Bland annat recenseras forskaren, Josefin Englunds, nyutkomna avhandling, som handlar om kontaktannonser i Dagens Nyheter mellan 1890 och 1980.

Englund visar att det först är under 1970-talet som föreställningen om personlighet och känslor som det helt avgörande för parbildningen slår igenom på bred front i Sverige. Det tidiga 1900-talets kontaktannonser präglas i betydligt större utsträckning av öppet ställda kravspecifikationer på ställning och inkomst, inte helt olikt en erbjudan till företag om att skicka in offerter.

Skillnaden mot samtiden ska naturligtvis inte överdrivas. Även idag spelar socioekonomisk status en stor roll vid parbildning, även om det sällan skrivs ut öppet. Romantiska känslor var inte heller frånvarande förr i tiden. Men inte på samma sätt en dominerande överideologi. Romantiken slår igenom i litteraturen redan under tidigt 1800-tal. Men den vänder sig till en elit, inte minst elitens kvinnor, i viss mån som en protest mot mer krassa överväganden i dessa samhällsskikt.

Den klassiska berättelsen om 1900-talet, med dess enastående ekonomiska tillväxt och utbyggnad av sociala skyddsnät, är en beskrivning av en frigörelseprocess. Ekonomisk ställning blir inte längre lika avgörande för livsval. För relationsmarknaden är förstås den ökande jämställdheten mellan män och kvinnor av minst lika stor betydelse, en process som hänger samman med den övergripande höjningen av välståndet.

Resultatet av 1900-talets frigörelseprocess kan beskrivas som att relationsmarknaden frigjorts sig från den materiella basen, penningväldet, eller den egentliga marknaden. Åtminstone är det så vi gärna vill beskriva utvecklingen. Doktoranden Mirjam Katzin påpekar i samma nummer av Respons att kärleken idag i hög grad får fylla den ideologiska funktionen av att ge livet mening i ett samhälle som inte erbjuder så många alternativ. Kärleken blir en flykt undan en i övrigt torftig tillvaro, och undergräver därmed viljan att göra något åt livsvillkoren i övrigt. Tanken är förstås inte ny, men likväl mer aktuell i dagen sekulära, individualistiska Sverige än den var för hundra år sedan.

Katzin tar upp den allt större dominansen av dejtingappar och dejtingsidor på nätet som ett sätt att möta en partner – idag det vanligaste sättet att träffas i Sverige. Dejtingapparna inbjuder till ett renodlat marknadstänkande kring relationer. Dels genom att vi förväntas ”förpacka” oss själva på ett tilltalande sätt, både i bild och text. Vi tvingas därmed se oss själva med andras ögon. Dels genom att utbudet av potentiella partners är så stort att vi tvingas gå efter enkla och ytliga kriterier i urvalet. Vi börjar jämföra, kvantifiera, människor och eftersom kärleken är så högt värderad nöjer vi oss sällan med mindre än den ”perfekta matchningen”.

Dessa högt uppskruvade förväntningar bäddar förstås för besvikelse, och står inte sällan i vägen för möjligheten att få till en parrelation. Det stärker också synen på det egna jaget som ett projekt, den egna personligheten blir något målinriktat, bedömningsbart, som ska imponera på omgivningen. I förlängningen tenderar även relationerna till andra att förvandlas till projekt, redo att omförhandlas och med krav på ständig förbättring och ömsesidigt utbyte.

Entreprenören och "influencern" Isabella Löwengrip formulerar det utan omsvep i en intervju: "Kvinnor i dag– har sin egen karriär, sin egen ekonomi, vi kan få barn själva. Ska en man komma och konkurrera med det liv man har måste han verkligen ha något att erbjuda. Vara rolig, smart och driven och ge massa kärlek och peppa en. Annars kan det vara" (Hänt Extra 22/1 2018)

1900-talets frigörelseprojekt har med andra ord skapat nya utmaningar för det intima och känslomässiga livet, med högt ställda krav på individen.

Det är sant att relationsmarknaden i Sverige, åtminstone delvis, har frigjort sig från arbetsmarknadens logik – i varje fall i högre utsträckning än vad som är fallet i exempelvis länder som USA och Kina, där inkomst fortfarande är en viktig variabel på dejtingmarknaden. Men det vore en missuppfattning att tro den svenska parbildningen för den skull inte präglas av en marknadslogik.

Den romantiska ideologin skymmer ofta denna insikt. Men marknadsmekanismer rör inte bara reda pengar. Det utbud av personligheter, utseenden, originalitet och intressen som människor saluför sig själva med på dejtingapparna är inte mindre präglade av marknadens funktionssätt än äldre tiders till synes krassa krav på samhällsställning och inkomst.

Om något kan man idag snarare tala om att det råder dubbla krav på individen. Arbetsmarknaden ställer en typ av krav. Relationsmarknaden ställer en annan typ av krav. Det gäller både vänskaps- och kärleksrelationer i en tid där människor skapar sin egen reklambild i sociala medier. Både arbetsliv och fritid tenderar därför att förvandlas till projekt, möjliga att utvärdera. Prestationskraven utanför arbetslivet är en ofta förbisedd nyckel till den psykiska ohälsa som breder ut sig.

Man kan hävda att detta är priset vi får betala för vår frihet. Ju mindre tvång desto större personligt ansvar måste vi ta för våra liv, i alla dess aspekter. Man kan rentav hävda att detta är själva innebörden av att vara rationell och upplyst. Man kan även, som Katzin gör, anlägga ett kapitalismkritiskt perspektiv och föreställa sig att kraven skulle vara mindre i ett annat samhällssystem. Det är ett vanligt förhållningssätt inom den intellektuella vänstern. Men på många sätt bedrägligt. Dagens situation är inte bara, eller kanske ens främst, följden en kapitalistisk logik. I minst lika hög grad är den följden av ett frigörelseprojekt som drivits från vänster. Ett individualistiskt projekt som, inte sällan i namn av jämlikhet eller jämställdhet, syftat till att frigöra alla människor från mellanmänskliga beroenden och ersätta dem med fria val.

Nedmonterandet av traditionella normer och beroenden skapar dock obönhörligen nya normer baserade på individuell prestation. Privatlivet är här inget undantag. Snarare tvärtom. Tanken på statlig omfördelning och reglering på detta område faller dessutom på sin egen orimlighet.

Den fria människans konkurrens på relationsmarknaden följer sociologiska, och viss mån biologiska, regler. De sociala koderna och normerna är dock ofta oskrivna, vilket skapar osäkerhet och stress.

Låter det krasst och dystopiskt? Riktigt så illa är det inte. Långt ifrån alla är besatt av sitt ego, bilden av sig själva, i dagens Sverige. Men i takt med att allt färre normer blir ”självklara” så sipprar tendensen att se det egna jaget som ett projekt för andra att bedöma nedåt i samhället, via kändisjournalistiken, via så kallade influencers, och inte minst via grupptrycket på sociala medier.

Självupptagenhet står inte sällan i vägen för den lycka som många människor desperat är på jakt efter. Det är en gammal insikt, som även framträder i religiösa skrifter. Att fokusera på något utanför sig själv, som arbete och skapande, är ofta mer tillfredsställande än att fokusera på det egna jaget. Att släppa på kontrollbehovet. Att se människans ofullkomlighet. Att förlåta och vilja hjälpa andra, leder ofta till djupare relationer än att fråga vad jag får ut av min medmänniska.

Människan är i grunden ett djur. Vi kommer inte ifrån den sociala kampen för överlevnad eller marknadslogiken. Men människan är också något mer än ett djur. Hon kan lyfta sig själv över tillvarons krasshet i såväl det privata som det offentliga. Samhället kan underlätta det senare, men aldrig göra det åt henne.