Under den senaste tiden har två historier som går emot den här uppfattningen debatterats. För 15 år sedan uppmärksammades ett nytt fenomen i Sverige: barn till asylsökande som varken drack eller åt, utan låg i sängen, stilla, utan att interagera med omgivningen - de apatiska flyktingbarnen.
Fenomenet ledde till en stor och infekterad debatt, som har blossat upp igen efter att journalisten Ola Sandstig intervjuat två av barnen, som nu är vuxna, i tidskriften Filter. De vittnar om hur de av sina föräldrar tvingades simulera sina symptom, förvägrades mat och dryck och hotades med våld.
Hur kunde det ske? Inom sjukvården fanns en utbredd tystnadskultur, skriver psykiatrikern Stefan Krakowski i tidskriften Kvartal (8/10). I mitten av 2000-talet arbetade han med vuxna asylsökande som uppvisade samma symptom. Trots att personalen var ”fullt på det klara” med att det nog handlade om simulering behandlades patienterna med psykiatriska mediciner. Krakowski menar att en orsak till detta kan vara att ” … vi lever i en diagnosintensiv tid, när ribban för att sätta en psykiatrisk diagnos och inleda en behandling är lägre än någonsin”.
Den analysen kan man även applicera på ett annat vårdrelaterat fall som uppmärksammats på senare tid: ungdomar vars könsidentitet inte stämmer överens med det biologiska könet. I ett reportage i Uppdrag granskning belyses regeringens lagförslag om att sänka åldersgränsen för könskorrigerande underlivskirurgi till 15 år (9/10).
Människor som lider av könsdysfori är en utsatt grupp. De behöver samhällets ovillkorliga stöd. Självklart kan könskorrigerande behandling vara motiverad. Men frågan är om det alltid är rätt typ av vård. Att erbjuda detta ”snabbt och enkelt”, som var regeringens ambition när utredningen tillsattes, är direkt oetiskt.
Könskorrigerande hormonbehandling ökar risken för en rad sjukdomar, men de långsiktiga konsekvenserna är ännu inte klarlagda. Ändå erbjuds behandlingen till barn – till synes alltför lättvindigt – om man får tro Uppdrag gransknings reportage. En ung kvinna säger i programmet att hon trodde att en könskorrigering skulle få henne att må bra, som en ”quick fix”. Senare förstod hon med hjälp av en psykolog att det troligen var den tidigare ätstörningsproblematiken som frammanade känslorna av könsdysfori. Men i kontakten med könsdysforimottagningen fick hon tidigt frågan: när vill du börja med testosteron?
Även här verkar det alltså finnas en tendens att sätta diagnoser alltför lättvindigt. En idé – i det senare fallet att det bör vara ”snabbt och enkelt” att byta kön – blir till en allenarådande sanning. Ifrågasättanden tolkas som onda avsikter, som rasism i fallet med de apatiska flyktingbarnen, eller som en negativ attityd mot transpersoner i det senare fallet.
De som drabbas av detta är barn, som riskerar att få bestående men för livet. Kanske finns det liknande historier, där vuxenvärldens uppfattning är välmenande men förenklad och ideologiserad, och där barnen får ta konsekvenserna.
