Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Meli Petersson Ellafi

Peter Hjörne: När fulheten kom till byn

Det är svårt att se att de många nya sterila och trista höghusen i Göteborg symboliserar något vackert. Den nödvändiga effektiviteten och rationaliteten borde gå att kombinera med skönhet.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

A thing of beauty is a joy forever, lyder den första raden i den romantiske engelske poeten John Keats dikt Endymion. "Något vackert är en evig glädje", skulle en klumpig översättning kunna lyda.

Motsatsen gäller i än högre grad - något fult är en evig plåga. Det borde varje stadsplanerare, arkitekt och byggare bära med sig när man planerar, ritar och bygger i en stad. Det som byggs kan vara till, om inte evig, så i varje fall långvarig glädje. Det fula plågar en stad och dess invånare i generationer. Men skönhet tycks inte vara en viktig parameter när Göteborg nu i rasande takt förändras och bebyggs.

GP:s politiske redaktör Adam Cwejman resonerade i en ledare om "varför det är så fult i Sverige". Han tog sin utgångspunkt i en bok av journalisten och författaren Fredrik Kullberg - "Kriget mot skönheten".

Rivningshets i kombination med "genomrationalistisk och nyttomaximerande filosofi" i nybyggnationen är en anledning till den galopperande förfulningen. En ytterligare anledning, menade Adam Cwejman, är det han kallade "estetisk relativism" - oviljan från politiker att ta ställning i frågor om skönhet.

Men det faktum att människor har olika syn på vad som är vackert, innebär inte att det inte finns god och dålig arkitektur. En stad som vill skapa "evig glädje" måste ta ställning och våga "bygga in" djärva, nytänkande, mänskliga, estetiska och arkitektoniska kvaliteter. Det låter sig inte göras med nyttomaximerande medelmåttighet.

GP:s arkitekturskribent Mark Isitt har gång efter annan tagit upp vad han kallat "kass arkitektur i en krass tid". I en krönika förra året skrev han att "våra omgivningar börja alltmer likna excel-ark i fysisk form, ekonomiska kalkyler gjutna i betong." I en annan krönika, om branden i Notre Dame, lovsjöng han arkitekturens kraft:

"Att trolla fram ett levande väsen ur den trögaste materia, att skapa ett byggnadsverk som viskar-vrålar-väser till oss över seklerna, det är arkitektens uppgift".

Att stärka arkitekturens och de estetiska värdenas position har ett egenvärde men också ett nyttovärde. Det bidrar till att göra staden levande och mänsklig, angenäm att bo, verka och leva i, lätt att röra sig i, trygg, spännande och attraktiv.

Det är svårt att se att de många nya sterila, kliniska och ofta stubbiga höghusen i Göteborg åstadkommit detta goda. Den nödvändiga effektiviteten och rationaliteten borde gå att kombinera med skönhet.

Men Göteborgs "utformning" är givetvis inte bara en fråga om arkitektur utan också om hur stadsplanering och byggnation är organiserad. Uppenbarligen finns det brister i vår stad. Raden av försenade, inte genomförda eller dramatiskt fördyrade projekt talar sitt tydliga språk.

Problemen har varit uppenbara, men förändringar har uteblivit. Förvaltningar och nämnder har arbetat i egna stuprör, nödvändigt samarbete har blivit motsättningar och konkurrens, kompetensen har inte varit tillräcklig. Den överordnade politiska och administrativa styrningen har saknats.

Stadsarkitekten Björn Siesjö riktade för några veckor sedan, i en krönika i Bostadspolitik.se, skarp kritik mot hur Göteborgs stadsplanering sköts - eller snarare missköts. Efter åtta år som stadsarkitekt vet han naturligtvis vad han talar om. Det är ett modigt utspel. Man går rimligen inte ut med kritik mot sin egen organisation och mot andra förvaltningar om man inte känner en betydande vanmakt - sannolikt efter att ha stångat pannan blodig internt.

"Många viktiga beslut som avgör framtidens möjligheter fattas utan tillräcklig överblick", skrev Björn Siesjö.

Fyra nämnder med tillhörande förvaltningar arbetar med stadsplaneringen i Göteborg. Stadsbyggnadskontoret (där Siesjö själv jobbar) har det formella samordnings- och ledningsansvaret "men har en kultur av resonemang och konsensus som ofta står sig slätt mot våra mera råbarkade systerförvaltningar", menade Siesjö. '

Trafikkontoret beskylls för att vilja ha sista ordet och att räkna på tidiga skisser "till kantstensnivå". Fastighetskontoret vinstmaximerar "utan ansvar för kvaliteten på det som byggs. Stora möjliga värden förfuskas". Park- och naturförvaltningen får sig också en rejäl släng av sleven. "De agerar nog ofta bromskloss på stadsutvecklingen, stjälper konstprojekt på underhållsfrågor och tänker snävt i stora stadsbyggnadsprojekt".

Som om inte det var nog: "Det finns ofta en bristande kunskap om helheten hos politiker och tjänstepersoner. Man ser sin lilla del av helheten, i ett läge där man inte har överblick så väljer man att driva sitt särintresse."

För GP sammanfattade Björn Siesjö: Stadsplaneringen "har blivit ett ostyrbart skepp". Högste ansvarige politiker, moderaten Hampus Magnusson, ger Siesjö rätt i mycket men menar att det nu "fungerar bättre än någonsin" samtidigt som han medger att ändringar måste göras i organisationen av stadsplaneringen, men inte nu. Andra organisationsförändringar har företräde.

Det är synd att vänta. Pandemin har visat, inte minst inom sjukvården, att förändringar av arbetssätt och interna samarbeten gått att genomföra oändligt mycket snabbare än någon vågat tro - för patienternas bästa. Patienten Göteborg behöver också snabba förändringar. Använd den utsträckta tiden fram till jubileumsfirandet 2023 för att skapa en slagkraftig, flyfotad stadsplanering med den goda arkitekturen i högsätet. Då kan vi kanske också ha anledning att fira att "skönheten kom åter till byn".