Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/16

När förändringen kom till Mölndal

Mölndal har genomgått en snabb förändring under senare år. Här skildrat i text och bild av författaren och ekonomhistorikern Jan Jörnmark.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Efter ett par år av politiskt tutande om rekordbyggande och dataanimationer av skyskrapor som skjuter upp som svampar ur blåleran kom SCB med en kalldusch i förra veckan. Hittills i år utmärker sig Göteborg istället genom att vara rikets enda större stad där byggandet faller. Men siffrorna är ännu mer uppseendeväckande när de inkluderar kranskommunerna, för där pågår verkligen ett rekordbyggande som gör att vi kommer ikapp de andra storstäderna.

Mer än hälften av regionens byggande sker utanför Göteborg, vilket förstärker den Hisingsdominerande trend som sedan länge utmärker staden. Det som händer verkar så obegripligt att många reagerar genom att förneka det: siffrorna är ”fel”, eller bara tillfälliga, för snart ska Skeppsbron eller Heden eller Masthugget eller vad som helst bebyggas. Men det har vi sagt i decennier och det enda som händer är att byggcirkeln skjuts längre och längre ut.

Eftersom utåt-trenden har pågått i tjugo år är det sannolikt ett mer konstruktivt angreppssätt att försöka förstå den. Då kan man konstatera att den sammanfaller med avsubventioneringen av byggandet i början av 1990-talet. Centrala Göteborg låg då bäst till för att starta utvecklimgen, men paradoxalt nog hände det minst där. Analyser av varför vi kört fast urartar sedan ofta i ett freudianskt navelskådande om hur unika vi var i vår fotbollsspelande ungdom. Därför är det bättre att hitta jämförelseobjekt och det SCBs siffror säger är att det är Mölndal som kan lära oss hur man bygger städer.

För i vår södra granne är centrumförnyelsen i full gång och den omges dessutom av nybyggena på SOAB och Kvarnbyvallen. Det finns mycket att lära av alla de planprocesserna, men eftersom jag skrivit så mycket om arenor tycker jag ändå att utvecklingen av Mölndals version av Evenemangsstråket och Heden är allra intressantast.

Travsporten gick in i samma strukturomvandling som fotbollen när de första totomaterna dök upp 1987. Apparaterna och TV skärmarna skapade dessutom ett nytt socialt rum för massor av män som började hänga i kiosker som förvandlades till spelbutiker. För travbanorna var förändringen positiv, för även om besöken började falla ökade ändå spelandet. Problemet var bara att digitaliseringen skruvade upp omvandlingstempot. Inom ett decennium slog hemdatorerna igenom, samtidigt som nya Maltabaserade spelkonkurrenter gjorde entré.  Vid det laget spelade fler människor än någonsin, men utvecklingen gynnade vare sig ATG eller besökssiffrorna på de regniga och blåsiga travbanorna.

För Travsällskapet som äger Åby travbana blev problemen uppenbara strax efter millennieskiftet och i motsats mot bollklubbarna i Göteborg fanns det inga möjligheter att vända sig till kommunen för att få hjälp med vare sig att bygga en ny omodern arena eller belägga innerstaden med konstgräs, så att globens ponnyridande ungdomar kunde hålla Equestria Cup där under en vecka varje sommar. I Mölndal började man istället med att undersöka vilka verkliga tillgångar man hade. Eftersom banan omgavs av jättelika stallanläggningar och parkeringsplatser var det lätt att räkna ut att hästarna inte längre behövde bo mitt inne i något som kunde omvandlas till ett centralt stadsområde. Att stycka av stallarna för bostadsutveckling gav möjlighet att kompensera de pengar som hade försvunnit från själva sporten. De sista tio åren har man därför kunnat modernisera banan ordentligt, samtidigt som bostadsplanerna oavbrutet skruvats upp. De första åren nämndes tal på mellan 350-500, vilket vid det här laget har dubblerats. På parkeringsytorna är planerna på mässhallar och ett högt hotell långt framskridna.

Det Travsällskapet och många andra aktörer i Mölndal visat är den enorma fördel som finns i tydliga äganderättsförhållanden. Uppenbarligen gynnar det realistiskt tänkande istället för visioner. I det tillstånd av stark tillväxt som råder i regionen är den marknadsskräck som präglar Göteborg dessutom kranskommunernas bästa vän, när det nu blir ekonomiskt möjligt att bygga på allt fler ställen.

För femtio år sedan gjorde dynamiken i kranskommunerna slut på drömmarna om Europas Brasilia. Om tio år kommer vi att veta vilka visioner som trasades sönder den här gången.