Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: När diktaturen framstår som ett mindre ont

Västmakternas intervention i Libyen följde mer Hollywood-dramaturgi än seriös konsekvensanalys. Resultatet har varit förödande.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det största misstaget under mitt presidentskap. Så har USA:s tidigare president Barack Obama beskrivit interventionen i Libyen 2011 (Guardian 12/4 2016). Vi minns TV-bilderna av rebeller, iförda bandanas och solglasögon. Ståendes på lastflak och i Jeepar med automatvapen och vinden i håret drog de västerut från Benghazi för att befria Libyen från den lika bisarre som grymme diktatorn Muammar Khadaffi.

Det var bra TV. Rena Hollywood-dramaturgin. Givetvis hade Obama svårt att stå emot opinionens krav att komma till rebellernas undsättning och hjälpa till att störta den förhatlige diktatorn. USA:s överlägsna flygstridskrafter och spaningsplan skulle effektivt sätta stopp för Khadaffis luftövertag, orättvisan mellan de stridande skulle upphävas. Obama tvekade. Han hade Irak färskt i minnet. Men hans utrikesminister Hillary Clinton drev på, liksom premiärminister David Cameron i Storbritannien och inte minst president Nicolas Sarkazy i Frankrike. Det var bara tyskarna som höll emot i väst, så Obama gav efter.

Västvärldens överlägsna stridskrafter gjorde utgången av inbördeskriget till en given förlust för Khadaffi, som brutalt mördades av en folkhop. När de lokala stamledarna och krigsherrarna insåg att Khadaffi var förlorad övergav de honom, undantaget hans närmaste klanfränder. Men var det en seger för friheten och demokratin? Knappast. De senaste åtta åren har Libyen varit ett land i kaos. Regeringen i Tripoli har inte kontroll över territoriet. Lokala krigsherrar styr efter eget kynne. Öppen slavhandel med afrikanska migranter har förekommit. Övergreppen är oräkneliga. El- vatten- och livsmedelsförsörjning har brutit samman.

I efterhand framstår interventionen som närmast cynisk i sin naivitet. Viljan att spela med i Hollywood-dramaturgin fick mot bättre vetande gå före konsekvensanalys hos västvärldens makthavare. Möjligen hade interventionen gått att försvara om man även satt in stora mängder marktrupper för att stabilisera Libyen. Men det är knappast troligt att utländska soldater hälsats med utsträckta händer och öppna hjärtan av libyerna i längden. Europa har dessutom inte kapaciteten för sådana operationer. USA hade bränt sig i Irak. Och ärligt talat saknar Libyen alla förutsättningar för att bli en modern liberal demokrati inom överskådlig tid.

Nu rapporteras istället att den libyska generalen Khalifa Haftar, med bas i de östra delarna av landet, är på väg att försöka ta kontroll över huvudstaden med våld. Uppgifter kommer om döda och skadade utanför Tripoli. FN och omvärlden fördömer upptrappningen.

I själva verket har dock Haftar stöd, av bland annat Egypten, Förenade Arabemiraten och troligen även Saudi-Arabien. Även västmakterna har en ambivalent inställning. Formellt är det regeringen i Tripoli som styr landet och tanken var att återuppta fredsförhandlingar för att ena Libyen. I praktiken kontrollerar regeringen knappt ens huvudstaden, som också den är i händerna på miliser.

Haftar har vunnit stöd i takt med sina militära framgångar. Få på marken tror på någon fredlig framtid i Libyen utan en stark ledare. Haftar, som är amerikansk medborgare efter att ha levt där i exil, anses vara anti-islamist. Men framförallt är han en hårdför maktspelare och militär. Han är ingen demokrat. Men ett hopp om ett möjligt slut på anarkin. I valet mellan en stabil diktatur och laglöst kaos är det faktiskt många som föredrar det förstnämnda, även om vägen dit kommer vara blodig. Eller som Libyenforskaren Magda Mughrabi uttrycker det: under Khadaffi fanns det en fiende, nu kan vem som helst vara fienden. Det går inte att tänka sig nåt värre.