Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: När det som inte kunde hända hände

Svensk krisberedskap och försvarsmakt lades i stort sett ned utan några omfattande protester. Erfarenheten visar oss hur farligt det är när alla springer åt samma håll.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det var kanske den konstigaste rean någonsin i Sverige. 2003 såldes 55 diesellok i Luleå som Banverket hållit i långtidsförsvar för det fall att strömförsörjningen slagits ut och tågen behövde dras på annat vis.

Vissa av loken såldes för det facila priset 500 kronor. Totalt fick man in 360 000 kronor för de 55 loken. ”Inga stora summor”, konstaterade Anders Svensson från Banverkets beredskapssektion, ”Men vi slipper kostnaden för skrotningen”.

Så såg det ut i Sverige på den tiden – beredskapsförmåga som hade byggts upp under ett halvsekel slumpades bort i en handvändning.

Utförsäljningarna av Försvarsmaktens tillgångar motiverades alltid på samma vis, så även i Luleå: ”Hotbilden i Europa har ändrats, och det finns ingen anledning för oss att behålla dem”.

Läser man den tidens myndighetsföreträdare och politiker så tycktes alla eniga: Världen är annorlunda. ”Hotbilden”, som de så ofta hette, hade förändrats.

Försvarsmakten hade en liten grupp officerare och tjänstemän som fick öknamnet ”Dödspatrullen”. De åkte land och rike runt och lade ned förband. Med dem försvann fältsjukhusen (varav det fanns över femtio under 1990-talets första hälft) och beredskapslagren med livsmedel, mediciner och annan utrustning.

Officerare som hade ägnat hela sitt yrkesliv åt att minutiöst förbereda Sverige för en konflikt fick under några år uppdraget att lägga ned eller sälja av rubb och stubb.

Avskaffandet av beredskapslagren och nedbantningen av Försvarsmakten var generellt ingen vänster-högerfråga. Det rådde stor enighet i svensk politik om att 1900-talets konflikter (och kriser) var något som hörde det förflutna till. Dödsstöten kom med Perssonregeringens försvarsbeslut 2004 – men arbetet inleddes av regeringen Bildt 1992. Alliansregeringen sopade sedan undan de sista resterna under 2000-talets första decennium.

På många sätt var det en lycklig och sorgfri tid. Det var som att begreppen risk och kris helt mentalt förflyttades bort från Sverige. Vi skulle träda in i en framtid där vårt samhälles kritiska fundament: Livsmedelsproduktion och leveranser, elnät, infrastruktur och vattenförsörjning i stort sett inte kunde slås ut.

Det intressanta med denna mentala process som inleddes med Sovjetunionens fall är detta: Det var rätt få som protesterade. Läser man den tidens pressutklipp om nedläggningar upprepas bara hur föråldrat det var med svensk beredskapspolitik. Någon hätsk debatt i pressen förekom inte. Det verkade gå väldigt smärtfritt att helt ställa om den svenska verklighetsuppfattningen.

I försvarsbeslutet från 2004 var den nya världsbilden etablerad: EU och FN stod i fokus. I stället för att sitta på stora beredskapslager skulle svenskt civilförsvar vara flexibelt och sammanlänkat med våra europeiska grannstater. Likt den ekonomiska globaliseringen gjorde att produktion kunde utlokaliseras och effektiviseras var tanken att svensk försvarskapacitet och beredskap kunde läggas ut på entreprenad – ut till de mellanstatliga nätverken eller de till synes orubbliga handelsförbindelserna.

Trots att svensk politik flyttat sig några grader – sedan några år tillbaka finns både en opinion för ett starkare försvar och en ordentlig civilförsvarskapacitet – så lever det sena 1990-talets världsbild kvar. Dåvarande Inrikesministern Anders Ygeman förklarade så sent som 2017 att han inte trodde på livsmedelslager. ”Att vi skulle få livsmedelsförsörjningen till Sverige helt kapad är inte ett troligt scenario” förklarade ministern.

Eftersom ett scenario anses mindre troligt avskrivs det därför som otänkbart, vilket är i linje med nedläggningsbeslutens världsbild. Men något så fruktansvärt som avstannade livsmedelsleveranser är inte ett scenario som behöver vara väldigt sannolikt för att motivera ett minimum av planering och beredskap. Avståndet mellan civilisation och barbari är blott ett par måltider.

Är det något vi kan lära oss av Coronapandemin så är det att varje land i slutänden agerar isolerat och efter eget huvud. Matleveranserna fungerar som de ska – och det ska vi vara lyckliga över – men tänk om de inte gjorde det? Det är betydligt enklare att bryta ned något än att bygga upp det. Sälja ut gamla lager går på något år - bygga upp detsamma kan ta decennier.

Den största fara ett högteknologiskt och rikt samhälle står inför är den orubbliga övertygelsen att det inte kan gå åt helvete och att det bara kommer fortsätta som vanligt eller bli bättre. Insikten om tillvarons bräcklighet må vara trist men likt en billig husförsäkring så är man, när olyckan väl är framme, glad att man har den.