Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

När argumenten tryter återstår endast hot

Viljan att tysta meningsmotståndare tar sig allt kreativare uttryck. Nu har deplattformeringstrenden nått Sverige, vilket inte minst en professor vid Lunds universitet har fått erfara.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Deplattformering - ett samtida fenomen som går ut på att försöka påverka, exempelvis arbetsgivare, att frånta "omstridda" personers plattform. I praktiken att tysta meningsmotståndare. Och, i förlängningen, att statuera exempel för det fall att någon ytterligare skulle ha det dåliga omdömet att tänka självständigt.

Själva plattformsberövandet kan göras på olika vis, bland annat med hjälp av sociala medier som fungerar ypperligt för den som önskar skapa stora drev mot enskilda personer som av olika anledningar uppfattas som kontroversiella.

På Lunds universitet finns en sådan påstått kontroversiell individ. Han är professor i neurofysiologi och heter Germund Hesslow. Professorn har i sin forskning visat på en rad psykologiska skillnader mellan könen som är ärftligt betingade. Detta förargelseväckande beteende har resulterat i att en student klagat på honom vilket föranlett ledningen för läkarutbildningen (!) att tillsätta en utredning.

Hesslow har friats (inga trakasserier eller diskriminering har förekommit), men ändå inte. Av protokollet följer nämligen "de formuleringar och uttryck föreläsaren använder, kan utgöra en risk för diskriminering i form av trakasserier på grund av kön, könsöverskridande identitet”.

Nathan Shachar konstaterade nyligen i en slagfärdig artikel att: "Rapporten ger inte ett enda exempel på sådana sagodjur – hur ser ett uttryck ut som inte är diskriminerande men ändå utgör risk för diskriminering?" (DN 6/2).

Rektorn vid Lunds universitet, Torbjörn von Schantz, replikerade kvickt att: "Studenter reagerar på saker som de uppfattar som sexistiska, diskriminerande eller på annat sätt felaktiga i undervisningsmiljön. En föreläsare kan då välja olika vägar om hens undervisning ifrågasätts: antingen ödmjukt lyssna på kritiken och fundera på om det går att anpassa undervisningssituationen så att den fungerar i dagens samhälle – är mina skämt och exempel daterade och gör de att dagens studenter missar poängen med det jag vill säga? Är vokabulären jag använder daterade och går att förändra till det bättre?" (DN 6/2). Sachers oro för den akademiska friheten kallade rektorn för "populistiska rallarsvingar" och bidrog därigenom till ytterligare devalvering av ordets betydelse.

Givetvis kan det ibland vara klokt att anpassa hur man formulerar ett budskap. Men varför ska utgångspunkten vara att allt ska anpassas efter vad som "fungerar i dagens samhälle"? Är det så skadligt att mellan varven ställas inför en världsbild fjärran den egna? Och om man inte klarar av detta "stresstest" i universitetets relativt trygga miljö, hur ska man då överleva i arbetslivet?

Det finns all anledning att känna oro inför den personfixering, det ordmärkeri och den intolerans som tagit såväl kulturen, akademien som den breda offentligheten som gisslan - i toleransens namn. Konsekvensen för den enskilde som utpekas - och som ska fördrivas - är långtgående. Men viljan att beröva någon möjligheten att framföra fakta eller åsikter är också farlig ur ett större perspektiv. Deplattformering syftar till att så och odla rädsla. Resultatet blir ett samhälle regisserat av konformism och ängslighet. Ett sådant samhälle är dömt att implodera.