Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

När aktivism slutar att vara en motståndshandling

När dagens unga ska skolstrejka för klimatet vill de gärna bryta mot reglerna men slippa ta konsekvenserna. Den utbildningsinstitution som frångår sina egna regler för att studenter vill lyfta en viktig fråga försätter sig dock i en omöjlig situation.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I mitten av mars anordnades en global strejk för klimatet på många platser runt om i världen. På en gymnasieskola i Lund blev elever upprörda när rektorn meddelade att de som missar undervisningen på grund av deltagande i strejken skulle få ogiltig närvaro, något som i vissa fall kan leda till indraget studiebidrag (KvP 7/3).

En elev på skolan uppgav att flera som vederbörande talat med tvekade inför att delta i skolstrejken efter att ha mottagit mailet, som ansågs vara ”hotfullt”. På Gotland tilläts dock eleverna i de kommunala grundskolorna att strejka utan repressalier (DN 13/3).

Även vid universitetet Sciences Po i Paris, där fem av Frankrikes sju senaste presidenter har studerat, ville studenter strejka för klimatet. Men om en student uteblir från fler än ett eller två kurstillfällen – beroende på vilken kurs det handlar om – anses kursen vara försummad. Detta är såklart knepigt att förhålla sig till för de studenter som hellre strejkar för klimatet än går på seminarium.

Studentinitiativet Sciences Po pour le climate skrev därför ett öppet brev till skolans rektor, där de bad honom att vidta åtgärder för att de studenter som ville strejka den 15 mars inte skulle ”straffas” för sitt engagemang.

En potentiell lösning som föreslogs i brevet var att de studenter som ville skolstrejka inte skulle få registrerad frånvaro. Ett annat förslag var att kurserna den dagen skulle ställas in. Det egna engagemanget ansågs vara så betydelsefullt att det skulle vara överordnat allt annat.

Denna sorts aktivism är inte en motståndshandling, utan snarare ett sökande efter bekräftelse från makthavare och institutioner. Det finns dock en paradox i att ”strejka” från undervisningen och samtidigt kräva att slippa ta konsekvenserna av sin protest.

Även för den makthavare som delar synen i klimatfrågan är det problematiskt att tillgodose aktivisternas krav. Några dagar före manifestationen meddelade rektorn på Sciences Po att han bett lärarna att inte registrera frånvaro under den aktuella eftermiddagen. Som skäl till beslutet refererade han till kampanjens relevans och antalet studenter som ville medverka.

Även om det bara handlade om ett enskilt tillfälle är det inte oproblematiskt att skolor och universitet skickar signalen att aktivism är överordnat utbildning. Hur ska de agera om ett stort antal elever och studenter skulle vilja strejka varje fredag? Eller om ungdomarna skulle vilja strejka för minskat skattetryck? Frågan är hypotetisk men principiellt viktig.

Den utbildningsinstitution som frångår sina egna regler för att studenter vill lyfta en viktig fråga försätter sig själv i en omöjlig situation. Antingen hörsammar de även alla framtida aktivisters krav, eller så kommer deras nekande att uppfattas som ett ställningstagande i sakfrågan. Bättre då att lära studenterna att aktivism under skoltid får konsekvenser.