Något är ruttet i välfärdslandet

Man kan mäta ett samhälles anständighet på olika vis. En bra indikator är förhållningssättet till de allra svagaste.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

För några veckor sedan dog en halvsidesförlamad, rullstolsburen 57-årig kvinna med progressiv MS på en handikapptoalett i en galleria. Toaletten var utrustad med larm, men det kunde inte den rörelsehindrade kvinnan nå. Hon dog ensam på den offentliga toaletten och återfanns först dagen efter av en städare.

I välfärdslandet Sverige, med några av världens högsta skatter, är den socialdemokratiska regeringen i full färd med att försämra villkoren för den personliga assistansen för personer med svåra funktionsnedsättningar. Den personliga assistansen var ett viktigt frihets- och rättighetsinslag i den funktionshindersreform som den borgerliga regeringen presenterade i början av 1990-talet. I likhet med andra valfrihetsreformer, som det fria skolvalet och rätten att välja vård, var syftet att bryta kommunens maktmonopol och att öka medborgarnas självbestämmande. För den som levde med en omfattande funktionsnedsättning innebar reformen en möjlighet att själv få bestämma vem som skulle hjälpa, när och med vad. En frihetsrevolution att värna.

ANNONS

Den 57-åriga kvinnan hade begärt fler assistanstimmar. Men Försäkringskassan bedömde, i enlighet med regeringens riktlinjer, att hon i stället skulle beviljas färre. Detta efter 12 månaders handläggning. Bland annat bedömdes att hon skulle få en timme mindre för toalettbesök per dag. Kvinnan är bara ett exempel bland många. En snabb sökning i nyhetsarkivet visar en skrämmande bild av en välfärdsstat på kollisionskurs med sina mest fundamentala ambitioner.

Politikerna har under flera år skärpt reglerna för den personliga assistansen. Trots det har kostnaderna fortsatt att skena. Det finns givetvis all anledning att oroas över en sådan utveckling. Därför är det är viktigt att kostnaderna ses över och att alla former av fusk och överutnyttjande stävjas. Men är det verkligen här som skon klämmer?

Sverige befinner sig i högkonjunktur. Gång på gång hävdar, inte sällan politiker och debattörer på vänsterkanten, att vi har råd att öppna våra hjärtan (och plånböcker) för människor som valt just Sverige som asylland. Samtidigt förklarade finansminister Magdalena Andersson (S) vid en pressträff för ganska så exakt ett år sedan att 2015 års flyktingsituation resulterade i att kostnaderna på andra områden behövde ses över. "Det handlar också om att dämpa kostnadsökningarna på andra områden, vi måste få ner kostnaderna för sjukförsäkringen och assistansersättningen".

ANNONS

Det hävdades länge att det var moraliskt förkastligt att ställa grupper mot varandra, liksom att det inte fanns någon konflikt mellan en nästan oreglerad invandring och ett generöst välfärdssystem. Men i ett system med ändliga resurser kommer människors behov alltid att ställas mot varandra. Det är politikens ansvar att fatta de svåra besluten, att våga prioritera. Någon kommer alltid att tvingas betala när ekvationen inte längre håller. Varför är det samhällets svagaste som återigen ska drabbas?

ANNONS