Många politiskt intresserade minns nog det begrepp Göran Hägglund (KD) myntade i sitt Almedalstal 2009: verklighetens folk. Den majoritet alldeles vanliga väljare som tycker politiken borde ägna sig åt de stora samhällsproblemen, inte lägga sig i folks privatliv och försöka uppfostra medborgarna.
Färre minns kanske uppföljaren i Almedalen året därpå: politikens gränser. De områden politiken inte får lägga sig i, hur goda syftena än må vara. Det är synd att debatten stannade av. Diskussionen är viktigare än på mycket länge.
Här finns en klassisk höger/vänster-konflikt, där högern traditionellt velat dra mycket tydliga gränser som politiken inte får överskrida, medan vänstern varit öppen för politiska ingrepp även i det allra mest privata. ”Det personliga är politiskt” som slagordet lyder.
Idag är bilden mer komplex. Både inom de gamla blocken och inom partierna går konfliktlinjer om vad politiken får göra och vad som måste lämnas åt medborgarna själva.
Ta exempelvis klimatdebatten, där det läger som villt styra upp folks matvanor och livsstil av klimatskäl inkluderar såväl miljöpartister och vänsterpartister som mer progressiva centerpartister och även en och annan Stockholmsmoderat.
Eller kulturdebatten, där socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och Sverigedemokrater obekymrat viftar med politiska pekpinnar om vilket slags värderingar stat och kommun ska föra ut till medborgarna. Värderingarna är olika, idén den samma.
Just SD:s etablering som ett av de största partierna har skakat om debatten rejält. Dels ser SD helt olika gränser för politiken på olika områden. Vad gäller till exempel familje- och klimatpolitiken undanbedes politiska pekpinnar bestämt. Men de uppfattas som helt oproblematiska vad gäller (t ex) exempelvis religiösa uttryck, kulturens finansiering eller public service.
Dels avslöjar SD:s framgångar en dold premiss i debatten. Företrädare från vänster har aldrig reflekterat över hur politikens roll som folkuppfostrare framstår när de värderingar som ska stödjas inte är deras. När de ideal som diskuteras inte handlar om transsexuellas rättigheter, mångkultur och veganism utan om kärnfamiljen, nationell sammanhållning och sillamackor.
I det borgerliga lägret är det lugnare. Ur ett borgerligt perspektiv består samhället av skilda sfärer, som var och en bör lämnas i fred att – som Hans Zetterberg målande beskrivit saken – ”odla sin egen kål”. Där är det självklart att politiken inte kan tillåtas övertrumfa de andra sfärernas intressen.
Mycket talar för att politikens gränser kommer att bli nästa stora strid i svensk politik. Vilket mandat har politiken egentligen att lägga människors liv till rätta? Hur mycket får politiska församlingar bestämma över hur vi ska uppfostra våra barn, vad vi ska äta, hur vi ska resa, hur vi ska utöva vår tro, vilka värderingar vi ska hålla högt?
Här finns bränsle till otaliga politiska storgräl, och säkerligen en och annan plågsam intern partistrid också. Den politiska gränskonflikten har bara börjat.
