Moderaterna föreslog i veckan en satsning på 100 miljarder kronor i månaden under april och maj för att rädda krisande företag. Det kan jämföras med att reformutrymmet i den senaste höstbudgeten ansågs vara 25 miljarder kronor – för ett helt år.
Det rör sig med andra ord om en mycket omfattande satsning. Men den är välmotiverad. Konsekvenserna av att inte rädda näringslivet kommer bli allvarliga på ett sätt som få kan föreställa sig: Kraftigt sjunkande skatteintäkter, massarbetslöshet och fallande tillgångsvärden. Helt enkelt en ond spiral av bristande framtidsutsikter som riskerar sluta i köer och soppkök.
Vi behöver inte hamna där. Rätt hanterad kan den här krisen överbryggas, förutsatt att den börjar lätta upp till sommaren. Rätt hanterad är den som en lång och ofrivillig extra semesterperiod, något man kan inteckna på framtiden. Då kan man räkna med en snabb rekyl uppåt igen. Men fel hanterad innebär krisen masskonkurser och brutna blodomlopp i ekonomin, där just följdeffekterna får sin egen negativa logik.
Moderaterna föreslår att staten ska stå för permitteringskostnader upp till 100 procent. Partiet vill även att staten ska kunna ta fasta kostnader, såsom lokaler, för företag vars intäkter fallit med mer än 30 procent. Det sistnämnda har redan införts i Danmark och Norge och vore en stor och rimlig lättnad. Stöd enbart i form av lån riskerar många livskraftiga företag då framtidsutsikterna just nu präglas av osäkerhet.
Tanken att tillfälligt helt slopa arbetsgivaravgifterna för alla, som M också för fram, kan möjligen diskuteras. Men just nu finns inte mycket tid för diskussion. Åtgärder måste sättas in akut och om det innebär att någon gynnas som inte borde gynnas är det ett mindre ont i sammanhanget.
Det är viktigt att förstå att näringslivet är samhällets blodomlopp. Det ligger i statens och allas vårt intresse att det inte ekonomin får ”hjärtstillestånd”. Svenska staten kan låna pengar till ett mycket lågt pris. Det här är inte pengar som tas från offentlig verksamhet. Frågor om "återbeskattning" och avbetalningar på statsskulden kan man diskutera senare. Nu gäller det att rädda de välståndsskapande krafterna, så att det överhuvudtaget finns något att beskatta – och några jobb att gå till.
