Välfärdsindustrin fakturerar skattebetalarna över 100 miljarder kronor årligen.
Välfärdsindustrin fakturerar skattebetalarna över 100 miljarder kronor årligen. Bild: JESSICA GOW / TT

När Timbro förklarade krig

Att det välfärdsindustriella komplexet flyttat fram sina positioner är ingen ”liberal seger”. En maktkonstellation har kompletterats av en annan. Borgerligheten borde ha fokuserat på viktigare frågor.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Sällan har jag fått så många, översvallande positiva reaktioner från vanliga läsare, och även från personer med god inblick i förvaltning och näringsliv, som efter min artikel ”Borgerligheten måste göra slut med särintressena” (GP 5/2). I texten beskrev jag bland annat de nära band som växt fram de senaste decennierna mellan det borgerliga politiska etablissemanget i Stockholm och de stora privata koncernerna i välfärdssektorn med tillhörande branschorganisationer. Företag som nästan uteslutande lever på skattemedel.

Alla har dock inte varit lyriska över uppmärksamheten. I kretsen kring näringslivets tankesmedja Timbro, som jag också tog upp i artikeln, anser man kritiken orättvis. Timbros avgående VD, Karin Svanborg-Sjövall, har även skrivit en replik på sin hemsida. Mer om det nedan.

ANNONS

Det ska erkännas att Timbro bara är en pusselbit bland flera, i ett mycket större pussel. Frågan handlar i snarare om den svenska borgerlighetens uppgift, identitet och förankring. Ytterst om dess framtid. Men Timbro är nu ändå en så pass intressant pusselbit att det är värt att återkomma till den. Tankesmedjan befinner sig i skärningspunkten mellan politik och samhällsliv. Att den har danat många som gått vidare till att bli politiker, tjänstemän, opinionsbildare och konsulter på centrala positioner, inte minst inom borgerligheten, får anses ovedersägligt.

Jag förnekar inte att Timbro också gör bra insatser. De har en bred verksamhet av seminarier, utbildningar och bokutgivning. Jag har själv bevistat flera av dessa seminarier och recenserat böcker som givits ut på Timbros förlag i skilda ämnen.

Att Timbro publicerar skrifter om allt från religion och droger till integration är förstås bara välkommet. Men det är knappast huvudsaken här. Det är inte heller därför Svenskt Näringsliv via stiftelsen Fritt Näringsliv, vars kassa nyligen fylldes på med ungefär 200 miljoner, i praktiken pytsar in 20-30 miljoner kronor i verksamheten . Inte ens den mest godtrogne kan tro det. Det är inte av pur idealism som näringslivets tankesmedja anstränger sig så för att knyta ungdomar, inte minst i de borgerliga ungdomsförbunden, till sig. Man vill förstås påverka. För det krävs inte heller någon uppenbar indoktrinering. En aktör, med i sammanhanget väldiga resurser, som kan erbjuda fina utbildningar, resor, möjligheter till extrajobb och värdefulla kontakter kommer förstås att bygga upp lojalitetsband ändå.

ANNONS

Att det aldrig knusslas med mat eller vin, att din kompis får ett riktigt bra sommarjobb inom sfären, att bli bjuden på en resa till Washington, sånt gör intryck på vilken 20-åring som helst. Du blir inte heller mer benägen till kritik när du inser hur mycket potentiell projektfinansiering som flyter runt för den som uppfattar signalerna rätt. Det hela är ganska enkelt. Bjud flott och selektera fram lämpliga kandidater för vidare uppdrag.

Formellt är Timbro fristående från Svenskt Näringsliv. Men ska vi tro på att en av Sveriges starkaste intresseorganisationer inte begär någon återkoppling eller förmedlar några önskemål om verksamhetens övergripande prioriteringar, trots sin enorma investeringar? Hade någon i dessa kretsar hävdat samma sak om LO varit yttersta finansiär?

Det är i sammanhanget viktigt att skilja på olika delar av näringslivet. De intressen som engagerat sig intensivt i opinionsbildning de senaste decennierna är inte i första hand industrin, småföretagen eller andra aktörer på den riktiga marknaden. Det är främst det välfärdsindustriella komplexet. Då inte minst tjänsteföretagens organisation Almega. Det är också tjänsteföretagens branschrepresentanter som synts på Timbros fredagsträffar. Och det är fullt logiskt. Det är de som är avgjort mest beroende av politiska beslut och har störst intresse av att påverka dem. Politiken kan avgöra dessa företags överlevnad och de är beroende av ett konstant flöde av skattemedel. Vi talar om en mångmiljardverksamhet. Svenska landsting och kommuner köper årligen välfärdstjänster för över 100 miljarder kronor. Att avdela ett antal miljoner av dessa till påverkansarbete är väl investerade pengar.

ANNONS

En ung människa som går in i borgerlig opinionsbildning kommer snabbt upptäcka var miljonerna kommer ifrån och hur de möjliga karriärvägarna ser ut. En uppåtstigande stjärna som engagerar sig till försvar för välfärdsbolagen kommer att kunna vandra vidare på breda vägar som policyexpert, public affairs-konsult och vad det vara månde i näringslivets intresseorganisationer och i välfärdsbolagens olika staber.

Den unge idealisten som däremot ställer sig kritisk till allt detta kommer istället upptäcka att han eller hon befinner sig i en finansiell öken. Medan den glada välfärdslobbyisten går från den ena finfina heltidstjänsten till den andra får den klassiske liberalen, som pratar om nattväktarstaten och fritt knark, hanka sig fram på frilansarvoden som vilken teaterrecensent som helst. Så ser verkligheten ut. Det finns väl inget skäl att hymla om den saken?

Det Karin Svanborg-Sjövall verkar mest upprörd över i sitt svar är mitt påstående att Timbro berett vägen för ”crony capitalism”, eller svågerkapitalism som det heter med en gammal fin svensk term. Med det menas en osund symbios mellan politiken och delar av näringslivet, där det senare kan utverka fördelar från staten till låg ekonomisk risk. Risken blir istället politisk och stora resurser måste läggas på lobbying, nätverkande och opinionsbildning.

ANNONS

Svanborg-Sjövall hävdar bestämt att Timbro är ”pro market” och inte ”pro business”. Det kan man förstås påstå. Men stämmer det? Då får man utgå från att inga särskilda hänsyn tas till det välfärdsindustriella komplexets särintressen, antar jag. Det blir kanske en begreppsexercis. Men vad är det för typ av marknad vi talar om här egentligen? Inte är det den klassiska marknaden med producenter i fri konkurrens som driver på kvalitetsutveckling till konsumenternas fromma i varje fall.

En femtedel av vården och utbildningen i Sverige tillhandahålls idag av välfärdsföretag. En andel som kontinuerligt ökat under hela 2000-talet. Det här är en ”marknad” som inte bara bygger på politiska regleringar utan även domineras av ett fåtal stora koncerner, inte sällan ägda av riskkapitalister. Köparen är antingen det offentliga självt eller medborgaren via kundval. Men i det senare fallet är det ändå till sist det offentliga som betalar. De vanliga marknadsmekanismerna är satta ur spel.

Ofta handlar det i dessa fall om kalkylerbara intäkter och goda vinstmarginaler, jämfört med de som gäller för företag på den verkliga marknaden. Välfärdsföretagen har därmed ett direkt intresse av att hålla skattetrycket uppe. Förra året hotade till exempel Academedia att lämna kommuner som inte höjde skolpengen eller utformade den som företaget ville (Altinget 9/4 2019). Vi talar alltså om företag som i en del kommuner har en så stark position att de kan utöva påtryckningar på de folkvalda.

ANNONS

Att Karin Svanborg-Sjövall är en ivrig försvarare av det här systemets grundvalar, om än inte i alla dess detaljer, är känt. Hon gav 2011 ut en bok på Timbro förlag om ”valfrihetsrevolutionen” i svensk välfärd där hon i hög grad tecknade en framgångssaga. Året efter blev hon ansvarig för just välfärdsfrågor på Timbro och 2014 befordrad till VD.

Timbro har mig veterligen inte på allvar tagit strid mot välfärdsföretagens intressen. I teorin hade man kunnat driva på för centraliserad antagning till friskolor. Att de ska underkastas offentlighetsprincipen. Att strama upp betygssättningen för att omöjliggöra betygsinflation som konkurrensmedel, och så vidare. Men i fråga efter fråga landar Timbro som av en händelse i samma position som Almegaförbunden, åtminstone i allt som är väsentligt för de stora välfärdskoncernerna.

När Vänsterpartiet efter valet 2014 tvingade igenom en utredning om övervinster i välfärdsföretagen deklarerade Svanborg-Sjövall att ”Nu är det krig” på Twitter. Man kan förstås tycka vad man vill i sakfrågan. Men det är knappast en person som ordnar filosofiska soaréaftnar som uttrycker sig på det här sättet.

Åtta av tio svenskar vill begränsa välfärdsföretagens vinstmöjligheter. Endast en av tio är nöjd med dagens system, enligt Sifo (SVT 8/11 2016). Andelen moderata sympatisörer som vill ha vinstbegränsning uppgår till hela 62 procent.

ANNONS

Men som Svanborg-Sjövall skriver: ”vissa värden måste försvaras oavsett om de är populära eller inte”. Frågan bara vilka värden det är man försvarar. Annorlunda uttryckt. Har frihetlighet blivit liktydigt med de skattefinansierade Almegaföretagens aktievärden?

Andra gången Timbro var på krigsstigen var i samband med den så kallade Carema-skandalen. Även här går meningarna isär om det verkligen rörde sig om en skandal. Men rapporteringen triggade igång en kraftfullt kritiskt debatt om välfärdsföretagen. Timbro svarade bland annat med att ge ut boken ”Lögnen om Koppargården” som man marknadsförde på ett helt annat sätt än vanligt. Tankesmedjan köpte till och med reklamplats för boken i Stockholms tunnelbana. Det är inte gratis.

Det är helt enkelt uppenbart, för alla som vill se, var Timbro har sina prioriteringar. Fritt knark och kampen mot fettskatter i all ära. Till syvende och sist är det välfärdsföretagens intressen som står högst på agendan. Det är ett val man gjort, och som jag tycker man kan stå för.

Att Timbro hållit en låg profil i migrationsfrågan – när dess företrädare inte varit direkt positiva till immigrationen – råkar som av en händelse också ligga i linje med välfärdsföretagens kortsiktiga intressen. Under den stora flyktingkrisen 2015, när politikens senfärdiga agerande och oförmåga att hantera situationen skapade ett enormt samhällstryck, tjänade olika privata tjänsteföretag enorma belopp. Enbart Bert Karlssons bolag fakturerade Migrationsverket 345 miljoner kronor. Skattebetalarna stod för notan. Andra välfärdsföretag fortsätter i denna stund att fakturera skattebetalarna för att ta hand om arbetslösa migranter och ordna komvuxplatser.

ANNONS

Timbros hållning till arbetskraftsinvandringen, som i ett globalt perspektiv är extremt oreglerad, följer samma mönster. Inga som helst argument om fusk och kostnader för det allmänna verkar bita på idealismen, eller vad man nu ska kalla det. I kombination med tankesmedjans plädering för fler enkla jobb är det en riktig häxbrygd för sociala problem och en okontrollerad immigration.

En tankesmedja kan förstås driva vilken linje den vill. Men det är högst tveksamt om näringslivet i stort gynnas av den här hållningen. Näringslivets organisationsföreträdare borde spegla alla företagarintressen, inte minst de delar av näringslivet som producerar riktiga värden. Stöldligor, utpressning och annan brottslighet är ett ökande och allvarligt hot mot många företagare. Att återupprätta polisen och skolan borde stå högt på agendan för näringslivets representanter – liksom exempelvis behovet av en fungerande energi- och elförsörjning. Kort sagt att staten klarar sina kärnuppgifter.

Borgerligheten har under flera år, inte minst i regeringsställning, misskött statens hårda kärna. Det går inte att komma ifrån misstanken att idén att avregleringar per definition skulle vara uttryck för ”liberala segrar” spelat in här. Staten har betraktats som ett problem. Den grundläggande samhällsordningen har tagits för given, som om den inte behövde vårdas.

Hade borgerligheten agerat annorlunda om det hade funnits fler starka maktsfärer i dess närhet än de som dominerats av välfärdsföretagens intressen? Det är inte bara unga 20-åringar, i början av sin karriär, som kan låta sig lockas av lukrativa uppdrag. Att reformer sålts in som ”liberalism” trots att det mest handlat om en omgruppering av elitintressen, ett utnyttjande av beskattningsmakten för att göra vinst, beror kanske inte bara på naivitet. Listan över ledande politiker som vandrat över till särintressen för att byta sin telefonbok mot en lite tjockare plånbok kan göras lång. Även politiker tänker på den egna framtiden.

ANNONS

Jag menar att det finns skäl att varna för en situation där stat och näringsliv smälter samman. Jag menar också att den här kulturen bidragit till att vi fått sämre politiska företrädare än vi annars skulle haft. Korruption har fler ansikten än bestickning och mutor. Om inte annat har situationen bidragit till att politisk energi lagts på fel frågor.

Det är inte enskilda individers frihet, medborgarkollektivet eller allmänintresset som stått i fokus här. Forskningen är entydig. Välfärdsvinsterna har på det stora hela uteblivit. Att det finns enskilda välfärdsföretag som gör ett bra jobb ändrar inte på den övergripande bilden.

När forskningsinstitutet SNS gav ut antologin ”Konkurrensens konsekvenser” 2011 kunde jag själv på nära håll bevittna det enorma fulspel som pågick bakom kulisserna, och som startade månader i förväg, initierat av starka intressenter i syfte att skjuta ned forskningsledaren Laura Hartman. Orsaken: Forskarna hade kommit fram till att ”valfrihetsrevolutionen” inte medfört några effektivitets- eller kvalitetsvinster att tala om. Den hade inte medfört några egentliga försämringar heller för den delen. Men detta, enligt all teori förväntade, nollresultat räckte för att det skulle ”ta hus i helvete” på Storgatan i Stockholm (där Svenskt Näringsliv huserar). Reaktionerna kan bäst beskrivas som en bestraffning. Expertgruppen i offentlig ekonomi (ESO) har senare bekräftat SNS resultat (Molander 2017). En annan ESO-rapport (Forsstedt 2018) har visat på avsaknaden av konsekvensanalys och uppföljning vid många valfrihetsreformer. De ansvariga politikerna har helt enkelt inte verkat särskilt intresserade av att det ska fungera när man väl ”levererat”.

ANNONS

Länge har ivrarna för det välfärdsindustriella komplexet kunnat skrämmas med det gamla socialismspöket. Vissa har inte ens dragit sig för att likställa välfärdsföretagens intressen med kampen mot löntagarfonderna på 1980-talet. En skrattretande liknelse. Företag som lever på beskattningstvånget liknar i så fall mer fondsocialisterna än dess motståndare.

I allt väsentligt är socialismen idag stendöd. De politiska motsättningarna och frågeställningarna ser annorlunda ut. Dagens vänster är en helt annan skapelse. Socialdemokratin är sedan länge en tom maktkoloss, med om möjligt ännu större inslag av korruption och särintressen än borgerligheten. Det sistnämnda är dock ett uselt försvar för de som anser att allt är fröjd och finemang i det borgerliga etablissemanget.

Vad är då alternativet. Idag står inte de ekonomiska frågorna högst på dagordningen. Det är av en anledning. Samhällets grundläggande ordning och identitet är uppe till förhandling. Det som föraktfullt kallas ”kulturkrig” av vissa i Timbro-sfären rör mer grundläggande och fundamentala frågor än de som drivs av Almega.

I samhällsekonomin handlar det i allt väsentligt om att borgerligheten bör inta en mer pragmatisk inställning och utgå från medborgarna själva. Valfrihet i exempelvis äldrevården betyder inte att behöva välja mellan en dålig kommunal tjänst och en dålig privat utförare. Personlig frihet handlar om konkreta saker som att kunna påverka hur många olika personal som ska besöka ens hem på en vecka, eller hur hjälpen ska utformas. Samma resonemang kan överföras till andra områden.

ANNONS

I skolans fall finns det mycket som talar för att staten bör återta en del av den makt man förlorat, och att vinstdrivande aktörer inte bör få ett större utrymme utan snarare ett mindre. På många andra områden måste man utgå från vilken tjänst som avses. Rutinoperationer lämpar sig bättre att leja ut än remissbeslut om vård i första ledet. Avgörande är möjligheten för kunden att bedöma tjänsten och finansiären att kontrollera den. I vissa fall kan inte mätbarhet ersätta omdöme och då fungerar kvasimarknader dåligt. Ibland är det bättre om staten sköter det själv, ibland inte. Det är en gammal konservativ insikt.

Jag har inga enkelt sammanfattade svar här, helt enkelt för att det finns några enkla svar. Det är de enkla, förment ideologiska, svaren som jag menar varit problemet. De enkla svaren har dessutom ofta beslöjat särintressen av olika slag.

Det handlar om utgångspunkter och perspektiv. Ordning och frihet står inte i motsättning till varandra. Det är falsk föreställning som ställt till stor skada. De två förutsätter snarare varandra. Liberala och konservativa segrar återfinns alltid i det konkreta resultatet för enskilda medborgare, inte i att en maktgruppering ersätter en annan. I en tid när varje svensk kan göra sig hörd med ett knapptryck håller det inte att lägga energin på olika elitgruppers interna maktspel.

ANNONS

Frågan bör ställas. Hade en mer självständig borgerlighet i tid kunnat fånga upp det groende missnöjet med delar av globaliseringen, samhällsupplösningen, den förda invandringspolitiken och den bristande brottsbekämpningen? Hade det sett annorlunda ut i dessa delar om borgerligheten inte så ensidigt varit inriktad på att underminera staten i andra delar?

Som Expressens politiska redaktör, Anna Dahlberg, påpekat pågår det nu en begynnande tillnyktring inom borgerligheten. Speciellt om man räknar bort Centern. Vilket man bör göra.

Liberaler och konservativa som tar sina idéer på allvar står nu inför att staka ut en ny väg i en ny tid med på många sätt annorlunda förutsättningar. Till det finns det all anledning att återkomma.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS