Som ett brev på posten. Uttryckssättet påminner om en tid när posten var självaste symbolen för pålitlighet. Postverket med rötter tillbaka till 1600-talet hade genom seklen en närmast militär disciplin. Ett samhälle som kunde leverera försändelser i tid var ett civiliserat samhälle. Långt in på 1900-talet var det "fint" att arbeta på posten. Den som skulle betjäna kunderna i de ofta ståtliga posthusen skulle helst kunna sina facktermer på franska – det internationella postspråket.
För den som tvingats ha med dagens Postnord att göra låter det onekligen som en svunnen tid. 1994 blev Posten ett helstatligt aktiebolag, Posten AB, som 2009 gick samman med den danska posten – under Maud Olofssons (C) tid som näringsminister – till vad som kom att bli dagens fula ankunge: Postnord. Under tiden försvann de svenska postkontoren.
Missnöjet med Postnords dåliga service är utbrett. Brev och paket levereras försent, ibland inte alls. Anmälningarna till Konsumentverket har rakat i höjden. Postnord är fortfarande ett stort bolag, med 20 000 anställda, vars verksamhet regleras i lag. Men bolaget dras med problem. Vi skickar allt färre brev och beställer allt fler varor i paket. Enligt bolaget har inte lagstiftningen hängt med. Postnord vill nu gå över till brevleverans var tredje dag.
Men Postnords problem har inte bara med strukturomvandlingen att göra. Den ökande pakethanteringen borde snarast ha gynnat företaget. I ett reportage i DN (24/1) berättas om hur samgåendet med danska posten blev en black om foten för den svenska posthanteringen. Danska myndigheter har aktivt drivit på digitaliseringen och danska posten fick göra massuppsägningar trots generösa avtal som innebar att en tredjedel av brevbärarna fick behålla lön i tre år efter att de slutat. Samägandet mellan Sverige och Danmark – två länder med helt olika geografiska förutsättningar – har överhuvudtaget skapat låsningar.
Postnord konkurreras ut av smidigare aktörer på den lönsamma paketmarknaden i storstäderna samtidigt som företaget måste leverera brev till alla svenskar var de än bor. I slutänden lär staten få gå in med subventioner, alternativt avskaffa kravet på brevleveranser till landsbygden.
I Tyskland och Frankrike finns postkontoren kvar. Även i mindre städer och byar. Vi hade en gång i tiden också råd med samhällsservice för hela landet – trots att vi var fattigare. Sådant kostar såklart. Det är en prioriteringsfråga. Vi skickar allt färre brev. Man kan rentav av hävda att digitaliseringen gjort brevutdelning onödig. Men många äldre har svårt att hantera datorer. Om inte annat borde en speciallösning för dessa vara möjlig – exempelvis rabatt om man höjer priserna för avlägsna orter. Pakethanteringen följer ett liknande mönster. I storstäderna lönar det sig för butiker att ta över verksamheten - vilket har ökat tillgängligheten - på landsbygden har det ibland blivit tvärtom.
Postnords bekymmer är inte bara ännu ett utslag av Maud Olofssons dåliga affärssinne – glöm inte Nuonaffären som kostade skattebetalarna 53 miljarder kronor. Postnords problem är framförallt ett exempel på att Sverige måste inse att viljan att ständigt ligga i framkant när det kommer till effektiviseringar och rationaliseringar också har ett pris – i synnerhet utanför storstäderna. Det priset kan vara värt att betala i många fall - att minska antalet postkontor var i huvudsak försvarbart. Men man kan inte låtsas som att det inte finns en baksida av att driva på rationaliseringar utan att ta hänsyn till hur de slår eller kompensera de som drabbas.
Priset för att inte ha tänkt igenom konsekvenserna kan bli mycket högt, högre än man tänkt sig. När den fysiska infrastrukturen i form av postkontor, järnvägskontor, bankkontor och butiker försvinner runt om i landet får det konsekvenser för människors tro på framtiden. Och i takt med det synliga förfallet faller även tilliten till de styrande.
