När jag skrev min första gästkrönika på ledarsidan valde jag ett ämne som jag känt till länge och uppfattade som en av stans många okända småskandaler. I Tynnered, Eriksbo och Lövgärdet hade mer än 500 av allmännyttans hyresgäster fått köpa sina lägenheter mellan 2005-2007.
Eftersom det inte fanns några verkliga skäl att stoppa försäljningarna hade koncernens VD och politiker varit tvungna att åtminstone utlova en ordentlig utvärdering om vad som hänt, för att bestämma om man skulle fortsätta med försöket i framtiden.
Men trots att det hade gått tio år sedan dess och långt mer än tusen människors livssituation påverkats av det som hände har någon sådan utvärdering vare sig startats eller genomförts.
Eftersom det nu gått ytterligare ett år sedan jag skrev första gången och ingen ansvarig fortfarande verkar intresserad bestämde jag mig för att själv ta reda på mer om vad som hänt. De största ombildningarna hade dessutom genomförts i Tynnered, som nu precis uppgraderats från att vara ett ”utsatt” område till att förklaras som ett ”särskilt utsatt”.
Det gör förändringarna för drygt tio år sedan ännu mer intressanta, eftersom FN:s Habitat organisation på ett tydligt sätt hävdar att det som bäst kan bidra till att stabilisera områden socialt är blandade ägandeformer.
Med hjälp av kontakter som jag fått genom ideella nätverk kunde jag komma ut till föreningarna i Tynnered och till min stora förvåning var det en idyll jag mötte. Dessutom fick jag möjlighet att under en hel eftermiddag prata med ett halvdussin engagerade människor som hittills känt att ingen lyssnade på dem. Det gav mig många svar samtidigt som det väckte ännu fler frågor.
Det var hela historien jag fick från ombildningarna till nuläget. Jag fick höra om den stora förvåning som hade rått 2005 när frågan kom från Bostadsbolaget om de boende var intresserade att köpa. Människor hade trott att de skulle kunna bli lurade, samtidigt som de själva menade att ”bostadsrätter är inget för oss här i förorten”. De som varit med från början menade att media gett en ensidig betoning av problemen med ombildningarna, men trots det släppte efterhand tveksamheten och köpen genomfördes.
Efter det har mycket hänt. Många har sålt och flyttat, men det betyder självklart också att andra har flyttat in. Det jag gjort är naturligtvis inte en vetenskaplig undersökning, men det som slog mig med den grupp jag mötte var ändå flera saker: för det första var den blandad på ett sätt som känns unikt i ett ”miljonprogramsområde”: här fanns så kallade etniska svenskar som sålt lägenheter i Majorna och flyttat till Tynnered, men också invandrare som lämnat Pennygången för att de inte ville betala höga hyror till privata fastighetsägare.
En slående sak var också att flera var konstnärer, som hade kunnat köpa här just tack vare de ganska låga priserna. Möjligen är det också det som förklarar den ovanligt stora omsorg man lade på sin utemiljö.
En oväntad men självklar slutsats var att just den här delen av Tynnered föreföll se ut som ”miljonprogrammet” en gång var tänkt att fungera: här verkar det bo en stabil medelklass, som både sköter och bryr sig om sina områden och ständigt samarbetar med polisen och andra myndigheter. Mycket talar med andra ord för att en utvärdering skulle peka på att FN:s Habitat-normer är riktiga.
Under samtalen kom ytterligare en intressant fråga upp när en av de boende talade om renoveringar och stambyten som gjorts av de nya föreningarna, men enligt uppgift inte i de närliggande hyreshusen. Om det finns sådana skillnader skulle en utvärdering kunna bli av riksintresse, även om den möjligen också skulle kunna bli pinsam för åtskilliga andra aktörer.
Helt klart verkar det ändå vara som att en utvärdering av de ombildningar som gjordes skulle kunna ge en mängd intressant kunskap om sociala, ekonomiska och till och med tekniska förändringsprocesser. Den enda förklaring som finns till att det inte gjorts för länge sedan måste vara den aktiva faktaresistens som kommit att bli en tråkig symbol för Göteborg.
