Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det finns inga enkla svar på de humanitära katastrofernas moraliska dilemman.

Susanna Birgersson: Mycket hjälp till få eller lite till många?

Det är lönlöst att leta efter en enda vägledande princip till en solidarisk och fungerande bistånds- och flyktingpolitik.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Redan har fler asylsökande registrerats i år än under hela förra rekordåret, då 84 018 personer sökte asyl. Därtill kommer de tusentals människor, varav många barn, som över huvud taget inte registreras och som ingen vet vart de tar vägen. Och till skillnad från rekordåret 1992 finns det i dag inget som talar för att flyktingströmmen kommer att minska drastiskt inom överskådlig framtid.

Regeringens förhållningssätt till situationen manifesterades i måndagens konferens. Under rubriken ”Sverige tillsammans” skulle kommuner, företag och myndigheter kraftsamla och utbyta positiva erfarenheter. Det låter som ett trevligt evenemang, men eftersom mottagningssystemet håller på att bryta samman och de långsiktiga problemen är av djupt strukturell art, är det mest provocerande att statsministern tycker sig ha tid att ordna pepp-dagar.

Samtidigt, vad ska han göra? Det är ju den här politiken som sju av åtta partier under ganska många år tillsammans har baxat igenom och försvarat. Konsekvenserna har bara aldrig tidigare varit så överväldigande.

Men allt fler börjar nu ifrågasätta fundamentet till denna invandringspolitik; hur Europa under efterkrigstiden har tolkat flyktingkonventionen och i samma anda utvecklat sitt skyddsdirektiv. I en globaliseringens tidevarv framstår den som antingen hycklande eller orealistisk.

En akademiskt formulerad kritik utgår från tanken om ”effektiv altruism”. Den säger att det är omoraliskt att hjälpa några få människor till priset av vad det skulle kosta att hjälpa betydligt fler. Det rätta förhållningssättet till nöden i världen är att minimera lidandet för så många som möjligt. Att ta pengar från biståndsbudgeten för att finansiera flyktingmottagande i Sverige är följaktligen helt uppåt väggarna.

Sannolikt skulle vi behöva mer av detta rationella tänkesätt i svensk flyktingpolitik. Men inte heller det fungerar som totalguide. För är det självklart bättre att nätt och jämnt rädda livet på 1 000 personer än att erbjuda 10 personer ett liv i frihet och välstånd? Om kostnaden för att ta emot 100 kvotflyktingar motsvarar utbildning och medicin för 10 000 barn i flyktingläger – är det då undantagslöst fel att flyga hit kvotflyktingar?

Ska man hjälpa några få mycket eller många tusen lite grand? Moralfilosofiska modeller av detta slag kan inte ge något exakt svar på vid vilken punkt hjälp till en nödlidande person på ett omoraliskt sätt går ut över hjälpen till en annan.

En både solidarisk och fungerande bistånds- och flyktingpolitik är med nödvändighet en sammanjämkning av olika principer, ideal, intressen och mål. Men när samhället, trots stegrande kostnader, inte längre förmår erbjuda ett värdigt mottagande och en effektiv integration är det en tydlig indikation på att tyngdpunkten har hamnat fel.