Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Thomas Gür: MP klarar sig utan könskvotering – det gör vi andra också

Våra politiska uppfattningar avgörs inte av sådant som kön och sexuell läggning.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Nyligen förklarade Miljöpartiets partisekreterare Märta Stenevi att MP:s politik inte påverkas av att hennes partis riksdagsgrupp till 88 procent består av kvinnor. Och även om man kan misstänka att Stenevi inte skulle säga samma sak om Sverigedemokraternas riksdagsgrupp, som till 72 procent utgörs av män (alltså att SD:s politik inte skulle påverkas av gruppens könssammansättning), har hon likväl rätt.

Ty MP:s politik utgår lika mycket från en skev verklighetsbild – och resulterar i bästa fall i fantasifulla, men till huvuddelen för landet och folkhushållet skadliga politiska förslag och åtgärder – oaktat om den tas fram och genomförs av kvinnliga eller manliga miljöpartister.

För MP:s anhängare förhåller det sig givetvis tvärtom vad gäller värderingen av politiken, men också de anser sannolikt att politiken är sig lik, oaktat partiföreträdarnas kön.

Detta visar i sin tur att den representativa demokratin, där folket väljer sina företrädare, inte bygger på principen att folkets förtroendevalda ska representera väljarnas kön eller hudfärg samt tillvarata deras identiteter, utan att de ska representera deras åsikter och värderingar samt tillvarata deras intressen – vara deras ombud.

Ett ombud kan framföra, bevaka och driva igenom ens intressen utan att behöva likna en själv. Det enklaste, i betydelsen det mest lättbegripliga, exemplet torde vara ett juridiskt ombud, till exempel en advokat eller ett målsägarbiträde. Det är sällan man hör en misstänkt svarande kräva att ett juridiskt ombud ska vara så lik den misstänkte som möjligt. Tanken att en politiker bara eller bäst kan representera en väljare om också politikern ser ut som, har samma kön som eller samma sexuella läggning som väljaren i fråga, går emot demokratins grundidé om åsikts- och intressegemenskaper.

Någon skulle kunna hävda att våra politiska åsikter och synpunkter på hur samhället bör vara inrättat bestäms av den grupp vi tillhör på grundval av vårt kön, vår hudfärg eller vår sexuella läggning. Men det vore ett påstående som direkt strider mot fakta. Det var män som var röstberättigade som en gång i tiden i majoritet röstade för att också kvinnor, som då inte hade rösträtt skulle erhålla den. Lika rättigheter för samkönade par beslutades av en politisk församling som till övervägande andel bestod av heterosexuella.

Idén om att vi bara eller till huvuddelen kan representeras av personer som ser ut som oss själva, är en primitiv tanke, en historisk relikt. Den utgår från att det inte är våra karaktärer och vårt medvetande som bestämmer vilka vi är, utan att vi mentalt skulle vara fångar i vårt kön, i vår hudfärg eller vår sexuella läggning.

Det storartade med ett fritt och demokratiskt samhälle är tvärtom att en ung, svart ogift kvinna kan politiskt företräda en äldre vit gift man, och givetvis även tvärtom. Och till och med MP erkänner egentligen detta, när partiet framhåller att dess politik inte ändras för att dess riksdagsgrupp helt domineras av kvinnor.

Detta är min sista gästkrönika här på GP:s ledarsida, där jag har haft nöjet att medverka under 2020. Jag vill tacka ledarsidan och dess chef Adam Cwejman för privilegiet att ha fått skriva för GP:s läsare, vilka jag önskar ett gott nytt år.