”En av de saker man upptäcker med åren är att plikter kan vara en befrielse, i det att man slipper fundera så mycket på vad man skall göra. […] Det jag skall här i livet är att vara drottning av Danmark, så gott som jag nu kan.”
Citatet är hämtat från den nyutkomna boken ”De dybeste rødder”, en bok om Danmark, om dansk historia, om och med drottning Margrethe, skriven av journalisten Thomas Larsen. Boken bygger på intervjuer där drottningen analyserar såväl sitt lands historia och samtida utveckling som sin egen roll, alltsammans vackert illustrerat av många decenniers pressbilder.
Det är inget uppseendeväckande över själva historieskrivningen, den är rätt konventionell. Det från svensk horisont uppseendeväckande är att statsöverhuvudet själv vill berätta för danskarna om landets historia, om varifrån de kommer, om vilka de är och, inte minst, vem hon själv är. Avsnitten om drottningens eget förhållande till sin uppgiftär djupsinniga och intressanta. Plikt och tradition får liv i drottningens reflektioner.
Drottning Margrethe är en osedvanlig person, både konstnärligt och intellektuellt begåvad. Hon har gjort scenografin och designat kostymerna till "Nötknäpparen", som sätts upp på Tivoli varje år. Stig Strömholms trilogi om Frankerriket har hon själv översatt till danska. För att nämna något.
Om man nu råkar ha monarki måste det kännas tursamt att regenten är av Margrethes kaliber – kan man känna som svensk. Men skillnaden mellan svensk och dansk monarki handlar inte bara om personliga egenskaper. Den handlar också om mediernas fokus. På sin höjd får Sveriges kung och kronprinsessa svara på frågor om miljön i Östersjön. I övrigt ligger allt fokus på relationer, bröllop, barn och klänningar.
Också i Danmark pryder kungafamiljens medlemmar skvallerblaskornas framsidor. Men Thomas Larsen, som har skrivit ”De dybeste rødder”, är politisk kommentator på morgontidningen Berlingske. Det är som om SvD:s Göran Eriksson eller DN:s Ewa Stenberg skulle skriva en bok tillsammans med kungen om svensk historia. Otänkbart. I Sverige lämnas hanteringen åt journalister som nogsamt ser till att reducera den svenska monarkin till känslor, skvaller och yta. Den görs därmed till spegelbild av en kultur som värderar underhållning högre än bildning, känslor högre än kunskap och där utseende och utstrålning är viktigare än allvar och ansvar.Det är ganska sorgligt.
