Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Moderskapet är inget att skämmas för

Att prioritera familjen framför karriären bör vara ett lika legitimt val som motsatsen.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det återstår några ynka dagar av min mammaledighet. Under den senaste veckan har varje blöjbyte, varje upplockad kloss, varje vaggning känts som den dyrbaraste av gåvor. Häromdagen, när sonen var uppslukad av sin svansviftande Brio-hund, gömde jag mig på toaletten och grät en skvätt. Jag grät av saknad efter den tid som aldrig kommer åter, men också av glädje över tiden jag fått.

Föga förvånande har jag funderat kring moderskapet under året som gått. Under en barnvagnspromenad för några månader sedan lyssnade jag på Filosofiska rummet som avhandlade moderskapet under rubriken ”Så skapas en moder” (Sveriges Radio, 4/11-2018). Samtalet uppehöll sig kring den moderna kvinnans möjligheter att välja eller att välja bort barn. Den kanadensiska författaren Sheila Hetis omdiskuterade roman ”Moderskap” var en återkommande referens. I Hetis roman resonerar berättarjaget kring barn i relation till karriär och självuppfyllelse, liksom vad som kan sorteras in under kategorin biologi respektive fritt val.

Hetis frågeställningar passar väl in i den diskurs som präglar det offentliga samtalet om moderskapet nuförtiden. Fast det där sista är en sanning med modifikation; hur mycket jag än letar finner jag knappt några samtida tankar om moderskapet i sig, om relationen mellan mor och barn. I Sverige tenderar samtalet i stället att handla om den fälla som moderskapet riskerar att bli för kvinnor.

Ta diskussionen om föräldraförsäkringen som exempel. Ytterst sällan argumenterar de som förespråkar en jämn fördelning av försäkringen utifrån perspektivet att barn mår bra av att upprätta en nära relation till bägge sina föräldrar. I stället ska försäkringen delas lika så att kvinnor inte ska tappa pensionspoäng och karriärmöjligheter. Om gårdagens kvinna definierades utifrån sin roll som mamma, definieras samtidens med utgångspunkt i sin roll som självständig karriärist, som icke-mamma. Barnet framställs därmed som hotet mot självständigheten och det egna förverkligandet.

Enligt idealet ska den moderna kvinnan visserligen bry sig om sin familj men att helt gå upp i moderskapet anses vara en svaghet. Därför kan det offentliga samtalet som följt efter Hetis bok sammanfattas enligt följande: Om man inte låter familjelivet påverka karriären är man lyckad, självständig och dessutom ett jämställdhetspolitiskt föredöme.

Varje val kostar något, i någon valör. Problemet är att så många moderna människor, inte minst unga kvinnor, marinerats i förställningen om att det går att få allt samtidigt - inklusive välartade barn och spännande karriär före 35. Men dessa världar är för det mesta oförenliga eftersom trygga barn, liksom spikraka karriärer, förutsätter fokus, tid och engagemang.

Och i ärlighetens namn, hur många framgångsrika män kan skryta med att ha varit särskilt närvarande pappor? Det intressanta är att moderna kvinnor förväntas ta efter ett traditionellt manligt beteende i mycket högre utsträckning än vad män förväntas kopiera det traditionellt kvinnliga. Vem blir lyckligare av det? Knappast barnen- och givet sjukstatistiken sannolikt inte kvinnorna heller!

De kvinnliga vänner jag har som återgått till arbetet tidigt vittnar om ifrågasättanden och kritik. De som i stället valt att stanna hemma längre vittnar om samma reaktioner, fast från annat håll. Det är inte lätt att göra rätt i dessa sammanhang, uppenbarligen. Antingen beskylls man för att inte bry sig, eller så bryr man sig för mycket. Därför ska man göra som man själv vill. Men jag är sannolikt inte ensam om att gråta på toaletten över att den stora världen kallar samtidigt som den lilla världens, som egentligen är den storas, händer klamrar sig fast i famnen.

Så därför, kanske som en tröstande påminnelse till mig själv, liksom till alla andra mammor som börjar jobba på måndag: att vara en hängiven mamma som gärna sätter sig själv på paus i några år är inget att skämmas för. Att vilja och välja att jobba deltid eller att snåla med föräldraledigheten och i den mån det är görbart undvika övertid är kanske inte ekonomiskt taktiskt men desto mer värdefullt. Jag har då aldrig träffat någon som ångrat att de umgicks med sina barn i stället för att tjäna mer pengar.