Klassisk fördelningspolitik syftar till att på olika sätt utjämna inkomstskillnader. Men på samma sätt som för stora skillnader kan vara negativt för ett samhälle, så kan även för små skillnader vara destruktivt.
I dag kan en trebarnsfamilj utan arbetsinkomster få bidrag på upp till 28 000 kronor i månaden – efter skatt. Om en av de vuxna i familjen sedan börjar arbeta kan den totala månadsinkomsten minska. Det säger sig självt att en sådanordningbidrar till minskade incitament att arbeta. Detta tar Ulf Kristersson, ekonomisk politisk talesperson för Moderaterna, upp som ett exempel på ett systemfel i en debattartikel som publicerades i samband med att riksdagen skulle debattera riktlinjerna för den ekonomiska politiken (SvD 21/6).
Moderaterna vill se en annan sorts fördelningspolitik och föreslår den största bidragsreformen sedan år 1980. Förutom att det inte ska vara olönsamt att gå från bidrag till arbete föreslås en mer successiv kvalificering till det svenska bidragssystemet, där arbete eller laglig och permanent bosättning i Sverige ska vara krav för full tillgång till sociala förmåner.
Sedan tidigare har Moderaterna även föreslagit den största skattereformen sedan år 2006, i syfte att göra det mer lönsamt att arbeta,framförallt vid lägre inkomster. Förslaget är att skatten ska sänkas med tio procent för inkomster upp till 14 000 kronor i månaden och därefter trappas ner. Personer som arbetar som lärare, elektriker och busschaufförer skulle enligt den föreslagna reformen få behålla 500 kronor mer i månaden.
Att Moderaterna kommer med dessa förslag är egentligen inte särskilt uppseendeväckande. De ideologiska värderingarna bakom förslagen – att det ska löna sig mer att arbeta och mindre att gå på bidrag – är för partiet klassiska. Men efter en smärre identitetskris under den nuvarande mandatperioden är det upplyftande att se hur dessa värderingar återigen får stå icentrum.
Detta visar hur ett alternativ till Magdalena Anderssons (S) ekonomiska politik skulle kunna se ut. Men även om det är reformer som Sverige skulle behöva är det tveksamt att det faktiskt kommer att bli så. Det är tråkigt när sakpolitik överskuggas av spelteori, men det finns en anledning till att regeringsfrågan stått så mycket i fokus den senaste tiden och det är för att den ännu inte fått något tillfredsställande svar. Moderaterna har förvisso försökt ge ett sådant, men så länge resterande borgerliga partier inte delar deras linjei regeringsfrågankan inte Alliansen utgöra ett trovärdigt alternativ.
