Det råder ingen brist på politiska visionsdokument för Göteborgs stad. Där staplas de positiva värdeorden på varandra. Göteborg ska vara öppet, framgångsrikt och jämlikt – helst i världsklass.
Men vad tycker göteborgarna själva om sin stad? Under fredagen presenterade SOM-institutet vid Göteborgs universitet en forskarantologi – Hög tid för Göteborg – där forskarna gått igenom och analyserat enkätsvar från inte mindre än 15 000 göteborgare. Invånarna har fått svara på ett batteri av frågor under en femårsperiod.
En majoritet av göteborgarna trivs i Göteborg. Men allt fler tycker att staden utvecklats åt fel håll. 2017 blev de som tycker att staden går åt fel håll fler än de som tycker att den går åt rätt håll och sedan dess har de missnöjda dragit ifrån. Lokalpolitikerna har något att tänka på här. För en annan sak som sticker ut är missnöjet med den lokala demokratin. Det är betydligt högre än i andra jämförbara kommuner.
Den förklaring forskarna förde fram var de infekterade striderna kring trängselskatten och Västlänken för ett par år sedan. Politikerna körde till och med över medborgarnas nej i folkomröstningen om trängselskatt 2014. Dessa projekt, som genomdrevs trots omfattande protester, har satt bestående spår i form av ett minskat förtroende för lokaldemokratin.
Detta kan delvis också förklara det i statsvetenskapliga sammanhang ovanliga resultatet att förtroendet för lokalpolitikerna faktiskt är lägre i de resursstarka delarna av staden än i de mer utsatta. I viss mån handlar det om att resursstarka grupper ofta har högre förväntningar på inflytande, men det i sig förklarar inte varför Göteborg avviker från andra svenska städer.
Av SOM-rapporten kan man även utläsa att allt fler göteborgare känner sig otrygga. Lag och ordning toppar listan över prioriterade samhällsproblem och har tagit ett rejält kliv uppåt bara det senaste året. På andra och tredje plats kommer ”sociala frågor” och integration/migration. Det handlar om att göteborgarna upplever otrygghet i olika former som ett växande problem.
Även här finns en intressant, om än på sätt och vis logisk, skillnad mellan resursstarka och resurssvaga områden. I de resursstarka områdena upplever man de egna kvarteren som väldigt trygga medan staden som helhet upplevs som allt mer otrygg. Tilliten till andra människor är också hög.
I de resurssvaga områdena upplever man tvärtom de egna kvarteren, eller åtminstone grannkvarteren, som otrygga och den mellanmänskliga tilliten är lägre. Men staden som helhet upplevs å andra sidan som relativt trygg. Fler i de resurssvaga områdena är oroliga för att själva utsättas för brott. Ändå är det fler i de resursstarka områdena än i de resurssvaga som upplever att Göteborg är på väg åt fel håll. Perspektiv och förväntningar spelar med andra ord en avgörande roll.
Man kan förvänta sig att resursstarka grupper skulle vara mer nöjda med sin stad än resurssvaga. Men i Göteborg verkar det många gånger vara tvärtom. De resurssvaga tycker till och med att Göteborg är vackrare än de resursstarka. Skillnaderna ska inte överdrivas, men att mönstret ser ut så här är inte på något sätt givet. På ett plan kan det tolkas som ett slags subjektiv jämlikhet i hur man upplever staden. De som har det sämre ställt ”kompenseras” med en mer positiv inställning. Men ett missnöje i välbärgade och välutbildade områden innebär en risk för en stad som Göteborg. Redan idag flyttar många höginkomsttagare till kranskommunerna och det är en trend som riskerar att bli självförstärkande.
Göteborg hamnar på en föga smickrande plats 191 av Sveriges kommuner i Svenskt Näringslivs företagarranking. Grannkommunen Härryda ligger på plats två. Om företagare och höginkomsttagare väljer bort Göteborg så undergrävs på sikt skattekraften, vilket även kommer slå mot de mer resurssvaga. Att återställa förtroendet hos dem som aktivt kan bidra till stadens utveckling borde därför stå högt upp på lokalpolitikernas prioriteringslista.
